tisdag 17 juli 2018

Recension: Kardinal Synd - Baltic City (10")

Kardinal Synd - Baltic City (10")
www.facebook.com/kardinalsynd/
Second Class Kids Records

Alltså det är 50/50 när det gäller trallpunk, antingen bra eller jobbigt dåligt. Kardinal Synd från Umeå lägger sig utan problem på den positiva sidan. De står inte för den där klämkäcka trallpunken utan satsar mer på att ösa på. Och det gör de bra, i samma anda som Cosa Nostra, Slutstation Tjernobyl och många av de bättre banden som fanns på 90-talet och fan om det inte finns lite DLK när de öser på som bäst också. Hur som helst sätter sig låtarna väldigt fort och det är ett gott betyg. Jag vill nog placera Baltic City på min topp-10 lista när det handlar om svenska melodiösa punkskivor. Det finns helt enkelt inte en enda dålig låt. Kardinal Synd bevisar att det går att låta seriösa i en genre där så många band har tramsat. Texterna handlar om allt från Umeå, nazister och män men textmässigt gillar jag verkligen "Har inte tid" för att den är mest personlig. Det är den och "Baltic City" som kommer snurra mest här hemma och det kommer ske ofta. Skivan har en speltid på 15 finfina minuter.



söndag 15 juli 2018

Recension: Menudå - Tänk lite själv (CD)

Menudå - Tänk lite själv (CD)
www.facebook.com/menuda.hbg
Second Class Kids

Det är inte ofta band beskriver sin musik på ett sätt jag helt och hållet kan hålla med om. För Menudå är verkligen skatepunk på svenska. Så vad är egentligen skillnaden mot trallpunk kan man fråga sig? För mig som är musikteoretisk värdelös är det känslan, takt och riff. Melodierna är däremot många gånger de samma. Att jag älskar tidig 90-tals skatepunk och att Menudå från Helsingborg sjunger på skånska är två aspekter som borde få mig att gilla den här skivan. Men det bär inte hela vägen, de når inte den kvalitet som t.ex Sardo Numspa i sanna genre gör. För mig är det för mycket Skumdum, ett band jag aldrig klarat av. Det finns helt enkelt ingen attityd varken i musiken eller i sången. Jag tycker trots allt att första låten "Vafan?!" har någonting, mycket på grund av växelsången i verserna. Skivan spelas igenom på 7 ganska trötta minuter. 


Menudå - Vafan!?

lördag 14 juli 2018

Recension: Constant Fear / Frenetix split-CD

Constant Fear - Media loves a revolution / Frenetix - Extinction split-CD
Constant Fear - Facebook
Frenetix - Facebook

Shatterpunx Records

Constant Fear bildades redan 1981 och släppte bara några demos på den tiden. Den nuvarande sättningen har spelat tillsammans sedan 2003 och släppt två album före den här splitten. Constant Fear spelar ganska traditionell anarkopunk i stil med Icons of filth och Oi Polloi där det finns tydliga spår av hardcorepunk. Jag föredrar den här hårdare  anarkopunken framför de klassiska banden typ Crass och The Mob. Bra band förvisso men de slaktades av vidriga 80-talsproduktioner. Constant Fear är tunga, arga och riktigt bra. I vanlig ordning är det staten, polisen och krigshetsare som får smaka på bandets vrede. "Millions will die from billions in arms deals" och "Media loves a revolution" håller riktigt hög klass.

Jag har dålig koll på Frenetix men precis som Constant Fear verkar de vara från Glasgow. De spelar också anarkopunk men har mer inslag av crust och även en del metal och thrash. Deras fyra låtar är i mina öron något ojämna men samtidigt är "War machine" hela skivans bästa låt och skulle lätt kunna ha varit med på Discharges -  Hear Nothing, See Nothing, Say Nothing. Jag tror även att den som gillar Aus Rotten skulle gilla Frenetix. 

Det här är två band som kompletterar varandra på ett bra sätt och även om det inte finns något som direkt sticker ut har båda banden ett par riktigt fina höjdpunkter. Skivans speltid ligger på drygt 30 minuter. 

Constant Fear - Millions will die


Frenetix - Extinction

onsdag 20 juni 2018

Recension: Käftsmäll - 1:an (CD)

Käftsmäll - 1:an (CD)
www.facebook.com/barflugan/
AMTY Records

A Message To You fortsätter att släppa trevlig punk, den här gången är det Käftsmäll från Stockholm som bolaget prånglat ut till folket. Bandet själva menar att de spelar 77-punk men jag tycker inte det. Visst kan det vara så att enkelheten och riffen drar åt det hållet men Käftsmäll är både hårdare och tyngre än den klassiska 77-punken. Jag tänker faktiskt mer på svenska Gråsuggorna när jag hör Käftsmäll. Just enkelheten är något som jag gillar, det är pogovänligt helt enkelt. Sista låten Psykbryt är en cover på Sham 69 Borstal breakout med svensk text och den gör dom riktigt bra. Jag gillar omskrivna låtar. Som vanligt när det handlar om svensk punkrock och den inte är för trallig så tänker min hjärna direkt på skivbolaget Beat Butchers och hur flera av de banden låter. Samtidigt känns Käftsmäll både modernare, roligare och argare. Skivan spelas igenom på 11 minuter och Chefens hund kandiderar helt klart till skivans bästa låt. Allt är förpackat väldigt snyggt och Käftsmäll kan absolut bli ett band att räkna med framöver.


måndag 18 juni 2018

Recension: Hällregn - Varför dröjde du så länge (LP)

Hällregn - Varför dröjde du så länge (LP)
www.facebook.com/haellregn
Erik Axl Sund
Man blir inte riktigt av med Sara Hedberg (Burning Kitchen och Sju Svåra År) och det vill man ju inte heller. Hällregn är ett mycket popigare band än hennes andra gäng. Hur som helst passar den där melankolin i hennes röst lika bra här. Jag tycker det finns något som påminner om Raymond och Maria, däremot är Hällregn både bättre och tuffare, det är alltså ingen akustisk pop vi snackar om här. Låt mig få kalla det punkig pang-på-pop utan att behöva gå in på vad jag menar. Jag gillar verkligen "Trettionde November" som tar mig tillbaka till de där kaosartade kvällarna i Stockholm i början av 90-talet men som är lika aktuell idag på ett mycket farligare sätt. Sen tycker jag även texten till "Husen i staden" är genialisk "Vi kan namnen på dom som har ritat alla husen i vår stad. Men vi vet inte vilka det är som har byggt dom" Kort och enkelt men ack så bra. Jag nämnde Raymond och Maria men Hällregn drar egentligen snarare mer åt postpunkhållet i stil med Siouxsie And The Banshees och Killing Joke. Skivan innehåller 8 låtar som bara blir mer och mer intressanta vid varje lyssning. 



lördag 28 april 2018

Recension: Världen Brinner - Slöseri av tid LP

Världen Brinner - Slöseri av tid LP
www.facebook.com/varldenbrinner/
Luftslott Records

Det har verkligen gått snabbt framåt för Västeråsbandet Världen Brinner. De spelade på Asta Kasks stora 40-årskalas i mars och har efter det gjort ett par till gemensamma spelningar med Törebodagiganterna. Jag tyckte att bandets debut-EP 10:15 var bra men det här albumet är fantastiskt bra. Deras rockiga punk innehåller rikligt med positiva portioner, något som kan behövas dels i det här samhället men även musikaliskt då det svept in en våg av band som fokuserar på ångest. De låtar jag vill trycka lite extra på är "Missunsam" som har en riktigt skön gitarrslinga. Sen gillar jag "På gatan" som sticker ut en del och är lugnare, men jag gillar texten, den får mig att tänka på den stora antinazistdemonstrationen i Kärrtorp för några år sedan. Allra bäst är "Känslor jag spar" som har en underbar refräng och Malin har något Thåströmskt i rösten, fast bättre. Jag gillar verkligen hennes sång, perfekt desperat och härligt kaxig. Musiken får mig att tänka just på Ebbas senare period men idag spelar jag hellre Världen Brinner än gammal skåpmat. Det är melodiöst, ösigt och välarrangerat. 11 låtar svensk punk i världsklass. 


tisdag 24 april 2018

Recension: Generation Decline - Nothing left for us CD

Generation Decline - Nothing left for us CD
www.facebook.com/generationdecline
https://generationdecline.bandcamp.com/ 

I maj 2018 drar amerikanska Generation Decline ut på europaturné och några datum är bokade i Sverige. De har en riktigt schyst blandning av crust, thrash och vissa spår av klassisk anarkopunk. Det är inte ofta jag går igång på snygga riff men Generation Decline låter inte som någon kopia av något och i "You're not alone" trycker de till och med in lite baktakt. Jag tycker att blandningen blir otroligt dynamisk och bra, framför allt när baktakten tonar ut och nästa råcrustiga låt "Black snake" tar vid. Av någon anledning så tänker jag lite på fantastiska Detestation när dom är som råast men även lite Driller Killer och kanske Nausea. Kvaliteten på musiken är riktigt hög och jag både tror och hoppas att det kommer vara namnet på allas läppar framöver. Sen får man inte glömma Angels sång, hon har en otroligt brutal stämma, och i sista låten "Boiling point" går hon från att sjunga rätt normalt till att maxa brutalitet som sedan mynnar ut i växelsång, en växelsång som hörs då och då och det gillar vi ju alla. Det här är 25 minuters perfektion uppdelat på 7 låtar.