Recension: Djävulen Möblerar Om - Universum i en kub (7")

(Recension från Tragedi #2)

Djävulen möblerar om - Universum i en kub (7")
www.facebook.com/DjavulenMoblerarOm
(jerrykobramusik@gmail.com)

Jag har aldrig hört talas om Djävulen Möblerar Om förän jag fick den här skivan. Jag kan inte heller hitta särskilt mycket info om dom. Jag vet inte ens riktigt om det är ett band eller om det är ett nytt projekt av Malte från Malte X. Det är två låtar på den här skivan och ingen av dom gör mig särskilt glad i hågen. Jag får lite Coca Carola-känslor och jag skulle inte bli förvånad om Beat Butchers en dag tar tag i det här bandet. Det är alltså Svensk vanlig punkrock. Men det är klart, jag ska inte såga ett band jag bara hört två låtar med, däremot kan jag såga den här skivan och hoppas att dom blir bättre i framtiden. 

Recension: Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)
www.finneganshell.com 
(Heptown Records)

När Finnegan's Hell bildades tyckte bandet att det absolut fbehövdes fler band inom Celtic punk genren. Jag älskar Irländsk folkmusik sedan länge men är väldigt kräsen, framför allt när det gäller de band som mixar irländskt med punk. Jag tycker att Finnegans Hell lyckas rätt bra, dom är långt ifrån lika exprimentella som t.ex Sir Reg men det gör inte mig något då jag tycker om det raka och det enkla. Musikaliskt passar det mig men jag stör mig lite på sången, jag vet dock inte om det är accenten eller rösten. Dom blandar eget material med låtar som Galway Races och Molly Maguiers, den senare tycker jag dom gör riktigt bra. Några andra saker jag tycker om är att dom inte spelar så förbannat snabbt, sen tycker jag verkligen att dragspelet fyllen en stor funktion. Jag har egentligen inte så mycket att gnälla över förutom sången som jag ändå trots allt står ut med. Skivan innehåller 10 låtar och jag skulle inte bli förvånad som Finnegan's Hell snart kommer att spela runt ute i Europa (läs Tyskland). Förvänta er inte något Dropkick Murphys, näe Finnegan's Hell låter mer som The Tossers, Blaggards och alla andra liknande band. Om jag ska anmärka på en sista pryl är det att Finnegan's Hell inte är särskilt orginella. 

Recension: Bina / The Lost Boys (Split CD)

(Recension från Tragedi #2)

Bina - Så less på att va en nolla / The Lost Boys - Lost N Found (Split CD)
facebook.com/BINAswe
elande_records@hotmail.com

Hur ska man få ihop det här då. Det är en split-cd med Bina, ett soloprojekt, Bina spelar även med The Lost Boys och båda akterna är nya bekantskaper för mig. Jag tycker Bina är rätt nyskapande och det som slår mig först är sången som har en stor portion av det där aggressiva desperata som bl.a Micke Alonzo har i sin röst. Musiken i sig är ganska melodiös men det betyder inte detsamma som glad, näe när jag tänker efter påminner inte bara sången om Alonzo, helheten påminner även om Stockholms Negrer blandat med Sighstens Grannar. Det är riktigt jävla bra och av de 5 låtarna är de bästa spåren är "Bazooka" och "Verklighet". The Lost Boys bränner också av 5 låtar. Det doftar en hel del streetpunk om det hela och det är ett sjusärdeles ös. Tyvärr får jag inte ut så mycket av The Lost Boys, dom är inte dåliga men efter att ha hört Binas bidrag blir man lätt uttråkad.  

Recension: Dråp - En naturlig död (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Dråp - En naturlig död (CD)
drapcrust.bandcamp.com/

Jag känner mig som Idoljuryn när dom hittar en riktigt bra artist, jag vill stå upp och vara helt glad och applådera. Men det är svårt till Dråps musik, jag sitter mest kvar i soffan och känner mig rå, ond och brutal, för det är så jag vill beskriva det här förbannat underbara manglet. Jag antar att Skitsystem snurrar ofta på skivtalriken hos bandet och Skitsystem får fan passa sig. Texterna är jävligt svarta och det passar bra. Alltså grindpartiet i "Förstörd" är inte att leka med. Det jag funderar lite på är hur Dråp låter live, för på skiva är allt så jävla fett. Skivan innehåller 10 låtar, jag tror det är helt perfekt att inte bränna av för många, eller vafan, det skulle funka för jag tycker inte det finns en tillstymmelse till att bli enformigt. Du som gillar Skitsystem, Driller Killer, Disfear m.fl... nu har du fan ett till band att gilla, Dråp.

Recension: Bleak Outlook - The Flat EP (Demo)

Bleak Outlook - The Flat EP (Demo CD)
facebook.com/bleakoutlookpunk

Här är ett gäng gubbar från Eskilstuna som besitter en jävla erfarenhet när det kommer till punkrock (Jörgen från WC/Baditudes bl.a). Musiken är väldigt 77-inspirerad och då främst från den brittiska scenen. 3 ackord, no more no less. Det som slår mig, även om jag kan ha fel, är att Bleak Outlook kanske försöker lite för mycket att låta som Menace, Dead Boys eller The Damned istället för att köra ett eget sound. Nu är ju inte det några dåliga band att låta som så jag ska inte gnälla på det. Det här är bandets debut och jag tycker att den är helt klart godkänd även om det inte är några orginella mästerverk. Däremot är 77-punken något jag verkligen gillar och jag tror att den äldre populationen av punkare kommer att älska Bleak Outlook. Med lite mer egna idéer skulle även en halvgammal jävel som jag älska Bleak Outlook. 5 låtar delat på dryga 7 minuter där “Settle for nothing gör starkast intryck på mig. 

Recension: Prins Carl - Bow to no one (LP)

Prins Carl - Bow to no one (LP)
facebook.com/prinscarlpunk (Noise of Sweden)
Fyra år har förflutit sedan Västeråsarna släppte sitt förra album. Prins Carl är så bra att dom borde släppa nytt varje år. Jag skulle faktiskt vilja gå emot pressbrevet (och därmed flera recensioner jag läst) om att Prins Carl gått tillbaka till hur dom lät på debutskivan. Jag tycker snarare att dom hållt sig till sitt eget sound hela tiden men samtidigt utvecklat det soundet med åren. För er som inte vet levererar Prins Carl ösig melodiös streetpunk av högsta klass. Enligt mitt tycke ett av de bästa aktiva banden. Det är lätt att kasta in Prins Carl bland band som Booze and Glory, Lion’s Law med flera, men jag tycker även att dom har en råhet i stil med The Casualties och One Way System. På det sättet är Prins Carl rätt unika, jag kan inte se att dom låter som något annat band. En stor del av det som frambringar bandets råhet är Johans sång. Skivan är förbannat stark, men av de tio låtarna diggar jag mest till de melodiösa låtarna “I only had a few”, “Rats” och “It’s what I want” där dom i den sistnämnda bevisar att fyrtakt är jävligt mäktigt. Skivan är släppt i 250 ex så skynda att köpa.

Recension: Belta 53 - Ingen vinner

Belta 53 - Ingen vinner (CD)
facebook.com/Belta53

Här har vi ett band som jag tycker att det osar väldigt mycket 90-tal över både vad det gäller produktionen och musiken. Det är något fritidsgårdskt över Belta 53. Det behöver inte alls ses som något negativt. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rockig punk och en del grungetendenser, precis så som många band lät på 90-talet som inte tog steget ända ut till att spela renodlad punk. Nu ska ni ju även veta att jag vurmar rejält för 90-talet, dock var inte grungepunken min pryl. Men jag tycker ändå att Belta 53 får till det. Dessutom passar Jojos sång bra till helheten. Texterna känns väldigt personliga, jag kan nästan tänka mig att dom är skrivna med Jojos dagbok som grund. Framför allt gillar jag “Annas Ligister”. Den nästan 20 minuter långa skivan innehåller 6 låtar blandad glädje och melankoli.