Recension: Earthgrave - The Verge of human abyss CD

Earthgrave - The Verge of human abyss (CD)
WOOAAARGH Records 
www.facebook.com/earthgrave
info@wooaaargh.com

Jag kan väl redan direkt säga att jag inte är ett stort fan av sludge/doom influerad hardcore. Det är som att spela en Amebixskiva på 33-varv istället för på 45-varv, det händer aldrig något. Sen har jag väldigt svårt för sången som låter exakt likadan i varje låt. Eftersom jag inte är insatt i genren vet jag inte riktigt, det kanske ska vara så, det kanske är jättebra, men jag tycker inte det. Visst finns det en hel del trevliga melankoliska melodier men jag gillar inte det slöa tempot. Och när trummorna matar på i vissa partier går ändå resten av musiken långsamt. Earthgrave bildades 2015 och det här är deras första album. Det känns inte som att jag kan göra dom rättvisa, men om du gillar slö doom/sludge så tycker jag absolut att du ska kolla upp bandet. Introt och de resterande 7 låtarna klockar in på drygt 36 minuter. 

Recension: Noll IQ / Mareld (split-tape)

Noll IQ / Mareld (Split-tape)
zeroiq.bandcamp.com
mareld.bandcamp.com

Noll IQ från Dalarna har varit igång och spridit mangel sedan typ 2011. Det är ett jävla mangel det handlar om, powermangel som de själva säger. Jag hör och tycker att det är bra men jag måste vara i rätt stämning för att verkligen uppskatta det. Blanda lite Disrupt med Wolfbrigade eller valfritt band i genren så kommer man hyfsat när Noll IQ. Tycker även om sången, jag föredrar alltid när den inte är för mörk och growlig. Noll IQ trycker in 6 råa hardcore/grind trudelutter på 10 minuter. Vad ska man säga om Mareld då? Eskilstunasönerna som har spelat in hos Kenko/Communichaos bjuder här på 5 låtar som ligger nånstans mellan Cripple Bastards och Disfear beroende på om de spelar grind eller mer crust, för de blandar rätt friskt. Jag tycker att de balanserar upp det bra. Emellanåt är det ganska thrashig hardcoregrind och jag gillar det. Mareld är absolut behållningen på kassetten för då jag måste vara i rätt stämning för Noll IQ sätter Mareld mig direkt i den stämningen. 

Recension: Papperspåse - Hat, kärlek och katter (CD)

Papperspåse - Hat, kärlek och katter (CD)
www.facebook.com/papperspaseGBG

Ja, sådär charmar man mig, allt med katter är liksom bra. Johanna från Giftigt Avfall trakterar basen i det här bandet. När första låten drar igång börjar jag fundera på om det är en skiva med Rövsvett jag helt missat. Framför allt låter sången så och även låttitlarna i viss mån. Men där tar likheterna med Rövsvett slut. Papperspåse kör treackordspunk och har absolut en charm med en viss naivism men jag blir tyvärr inte jätteupphetsad av helheten. Det är helt enkelt lite för tråkigt. Den arga sången passar inte riktigt heller till musiken, som om Jerker (Rövsvett) hade varit vokalist i Grisen Skriker, det går liksom inte ihop. Sen kommer sista låten "Jag hatar allt förutom katter" och då blir jag glad igen. Trots min kritik ser jag fram emot kommande prylar med Papperspåse för nånstans känner jag att det finns potential.    

Recension: Khmer - Larga Sombra CD

Khmer - Larga Sombra (CD)
WOOAAARGH Records 
www.facebook.com/khmer.band/
info@wooaaargh.com

Spanska Khmer bildades 2012 och har väl inte öst ur sig mängder med skivor under de 5 år de funnits. Men istället kör dom på kvalitet för det är riktigt välspelat. Jag har nämnt någon gång tidigare att jag periodvis är trött på den här crustpunken med black metal-tendenser men Khmer steppar upp och får det att låta lite intressantare än många andra band. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är men deras blandning av black metal, crust och en del grindpartier får verkligen fram känslan av post-apokalysm. Sen kanske det är språket, de sjunger på spanska vilket passar riktigt bra, texterna finns dessutom översatta både till engelska och japanska. Jag snurrar inte den här formen av crust väldigt ofta och tänker inte börja namedroppa, men Khmer gör det i mina öron väldigt bra. Dessutom är sången sådär desperat som jag gillar. 8 låtar manglas in på dryga 24 minuter.

Recension: Giftigt Avfall / Fuck Frankie split-7"

Giftigt Avfall / Fuck Frankie 7" 
Anti Ljudkvalité Wreckords
www.facebook.com/giftigtavfall
http://fuckfrankiesthlm.com

Och där kom release nummer fyra i år för Giftigt Avfall, den här gången en splitt med Stockholmsbandet Fuck Frankie. Jag tycker att dessa låtar med Giftigt Avfall tillhör deras bästa, om det är kvaliteten på låtarna eller om det är för att ljudet skiljer sig lite kan jag dock inte bestämma mig om. Men det är samma stuk som tidigare, ett jävla mangel och rätt kaotiskt dessutom har ju Johanna en röst som krossar mycket. Fuck Frankie har jag bara hört någon låt med tidigare och det är alltid intressant med två band som skiljer sig så mycket, och även Fuck Frankies två låtar skiljer sig mycket. Båda låtarna är från deras album "Twobeat Continued" som kom ut tidigare i år. Den första "Everywhere" får mig att tänka på amerikanska band som Circle Jerks och kanske lite Slapshot. Deras andra låt "It's gonna leave a stain" är en helt underbar punkrockrökare och kanske har lite Lunachicks över sig, oavsett är refrängen så bra så det är värt att skaffa skivan bara för den. Två intressanta band på röd vinyl pressad i hundra ex. 

Giftigt Avfall - Katla 7"

Giftigt Avfall - Katla 7"
Anti Ljudkvalité Wreckords
www.facebook.com/giftigtavfall

Fan vilket mysigt produktivt band. Det här är bandets tredje sjua bara i år. Och de tar vid där de slutade. 10 låtar råpunk med rätt stökig ljudbild i den gamla göteborgska skolan, typ Tatuerade Snutkukar och alla liknande band. Jag gillar Giftigt Avfall men ibland kan det låta som om de bara kör utan någon tanke på vad dom kör. Samtidigt är det en del av deras charm. Det gamla fanzinet Anarki och Kaos har äntligen fått ett soundtrack så att säga. De superråa låtarna spelas tyvärr ganska snabbt igenom men en av den största behållningen är texten till Men vad hade du på dig då? "Dö!" Så enkelt och smart. Skivan är pressad i hundra gröna ex och det är bara att införskaffa direkt tillsammans med deras tidigare skivor.

Recension: That Driving Beat - Whising and hoping 7"

That Driving Beat - Wishing and hoping 7"
A message to you
http://www.amty.se/

Tyvärr kommer jag inte i kontakt med den här genren så ofta som jag egentligen borde för Northern Soul är ju lysande för en sån som jag som gillar gammal 60-tals pop och soul. Det senaste bandet som var på min tapet var spanska The Pepper Pots som precis som That Driving Beat frontar med tre begåvade sångerskor. på A-sidan hittar vi Wishing and hoping som spelades in av Billy Keene 1968. Enligt mig är den låten perfektion både som orginal och med That Driving Beat som har ett modernare sound, jag kan köra den på repeat bara för att höra blåssektionen, klasslåt av guds nåde. Det 12-man starka bandet kör även en cover på B-sidan i form av That's alright av det irländska beatbandet Blue Aces. That Driving Beat byter ut en del av  orginalets råa sound till ett mer soulfyllt sound. Helt genialt. Det här är min första bekantskap med That Driving Beat men förhoppningsvis inte det sista. 

  

Recension: Grå Vardag - Allting är grått CD

Grå Vardag - Allting är grått (CD)
www.facebook.com/Gravardag/

Jag har sprungit på Grå Vardag flera gånger på Facebook men aldrig riktigt lyssnat. Trots att bandet kommer från Linköping är det Stockholmsscenen jag tänker på. Grå Vardag skulle lätt platsa på en samling med Sighstens Grannar, Simon & the problemchilds och flera andra. Eller på valfri Definitivt 50 spänn. Men det måste ändå sägas att Grå Vardag inte spelar trallpunk även om det är melodiöst, men det är inte massa onödiga slingor och prylar. De gör det rätt enkelt istället med typ 3-ackord men får till det riktigt bra. När jag blundar och lyssnar hamnar jag var helst som Tompa Eken var med och arrangerade spelningar på 90-talet, och det är en rejäl komplimang. Skivans 13 låtar spelas igenom på dryga 24 minuter och jag sätter låtarna "Arbetarklass", "Tappad som barn" och "Bistra tider" på repeat. 

Recension: T-Shirts - To my love/Legal rights 7"

T-Shirts - To my love / Legal rights 7"
A message to you 
www.facebook.com/TShirts1979/
http://www.amty.se/
Det händer då och då att jag slänger på T-Shirts gamla prylar på skivspelaren i hopp om att de ska ha blivit roligare. Men det sker aldrig riktigt. Det är något jag stör mig på som inte ger mig den rätta feelingen helt enkelt. Bandet splittrades 1982 men är nu tillbaka och har gjort några spelningar samt släppt den här singeln på AMTY. När jag drar igång skivan blir jag lite tveksam men efter flera lyssningar växer låten "To my love" enormt. Det är en downtempolåt med en hel del reggaefeeling och jag tycker att Bie har en fin soulstämma. När man vänder på skivan blir det mer fart och fläkt i en melankolisk blandning mellan Stiff Breeze och Madness. B-sidans låt Legal Rights är helt klart min favoritlåt och en av T-Shirts bästa någonsin. Jag är så glad att de är tillbaka med den här skivan för den har det som saknades på deras 80-tals-utgåvor. Äntligen har T-Shirts blivit intressanta även musikaliskt. Och visst fan är det något speciellt med ska på svenska.

Recension: Slaktkniv - Det sjunde inseglet CD

Slaktkniv - Det sjunde inseglet (CD)
Self-released 2017
www.facebook.com/slaktkniv/

Jag hade faktiskt bara hört Slaktknivs jullåt innan jag drog igång den här skivan. Jag fick en rejäl käftsmäll för jag hade fått för mig att det inte skulle vara så här pass hårt. Det finns helt klart GBH-vibbar men jag tycker Slaktkniv har ett väldigt eget sound, jag gillar att dom spelar hardcore utan att låta som traditionell käng. Det finns en del Rövsvett i hela (moll)-stämningen också med korta enkla låtar utan att strula till det. Ta låten "Smuglere" till exempel, det skulle kunna varit en Rövsvettlåt med de lite oförutsägbara riffen. Sen när skivan närmar sig sitt slut, sista låten "Destruktiv" händer det något helt annat när rock n roll-riffen drar igång och bjuder på en helt fantastisk avslutning med twist som man måste höra själv för att förstå. Jag tycker att "Det sjunde inseglet" håller hög klass även om texterna inte är några poetiska mästerverk, men vem fan behöver det när man kan få texterna upptryckta i ansiktet på det här sättet. Totalt sju låtar på dryga 10 minuter. 

Recension: Cat and the underdogs - The Cops are comming EP (7")

Cat and the underdogs - Cops are comming EP (7")
Kite Recordings 
facebook.com/catandtheunderdogs/

Äntligen har det dykt upp ett band som dammat av den gamla 77-flaggan som på 90-talet ägdes av Stockholmsbandet Chinese Takeaway. Cat And The Underdogs har inte bara dammat av den, dom har åter hissat den i topp. The cops are comming EP innehåller fyra låtar kaxig 77-punk som öser på i ett stadigt tempo. Jag blev förälskad redan under första lyssningen och nu har den gått på repeat många gånger. Den portion av glamrock som Chinese Takeaway bjöd på har istället värmländska C.A.T.U bytt mot mer garage och lite streetpunk. Visuellt är den här skivan väldigt tilltalande också med det snygga omslaget och den blodröda vinylen. Jag hoppas att Sverige och världen vill ta emot C.A.T.U på samma sätt som jag gjort. Skivan är bara pressad i 200 ex så skynda på. Även om alla fyra låtarna är riktigt bra tycker jag att Quite Alright är allra bäst. Det här är årets bästa sjutummare enligt mig.

Recension: Belta 53 - Diktatur 7"

Belta 53 - Diktatur 7"
facebook.com/Belta53
www.belta53.se

Smålänningarna följer nu upp sin förra skiva “Ingen vinner” med två nya låtar på en vinylsjua. Dom har verkligen hittat ett eget sound som för mig doftar väldigt mycket 90-tal. Det fanns en hel del band då som rörde sig i punksvängen men som inte spelade ren punk. För musikaliskt vill jag inte kalla Belta 53 punk, men attityden finns verkligen där. Ju mer jag lyssnar på skivan svänger jag, först gillade jag titelspåret “Diktatur” mest eftersom den bjuder på bra melodier och lagom ös. Men helt plötsligt gillar jag verkligen “Tjejen i publiken” som förmodligen blir riktigt fet live med ett bra gung. Det som ger mig mest med dessa två låtar är refrängerna som verkligen sätter sig. Men musikaliskt då? Ja dom rör sig i flera världar, mellan indierock, punk och alt-rock. Det är egentligen inte min melodi men eftersom refrängerna är så pass starka så lyssnar jag mer än gärna på Belta 53.

Recension: Mähälium - När verkligheten golvar dig

Mähälium - När verkligheten golvar dig (Spotify)
Cramada Records 
https://www.facebook.com/Mahalium
Releasedatum: 2017-06-26

Vad jag kan minnas har jag faktiskt aldrig hört Mähälium tidigare så det här är helt nytt för mig trots att bandet bildades 1998. De var dock bara aktiva i några år och är nu tillbaka efter 16 år. Ibland behöver det inte vara särskilt originellt för att det ska svänga och det bevisar Mähälium med sina melodiösa låtar. Jag satt och funderade på sångaren, han låter lite som någon, och till slut kom jag på att det påminner starkt om när basisten Matt Freeman i Rancid sjunger. Det finns ett par riktigt sköna låtar på skivan bland annat "Folkets tribunal" som håller lite mid-tempo med en skön refräng. Även om jag inte vill kalla det ren trallpunk finns det ett par sådana element som i "Det var bättre förr" som jag ändå tycker är en bra låt. Och det känns till och från väldigt mycket 90-tal med inslag av typ Asta Kask och Cosa Nostra. Speltiden är på nära 35 minuter och det är hyfsat trevliga minuter. 

Recension: Fan Ta Er - Vid liv men iskall (CDr)

Fan ta er - Vid liv men iskall (CDr, Spotify)
www.facebook.com/fantaer 
fantaer.com

Upp med kängnäven i luften, ta ett djupt andetag och kör sen utav bara fan. För det är ursinnigt, tungt och därmed jävligt trevligt. Precis som M:40, Passiv Dödshjälp och flera andra band i samma fack tycker jag att Fan Ta Er sätter allting perfekt. Det är fina tempoväxlingar, växelsång och sen finns även det där halvdystopiska inbakat. De tre låttitlarna säger en del: "Jag hatar dig", "Lägg an, sikta, bränn av" och "Lik på parad". Jag har sagt det förut men ibland tröttnar jag på crust av det här slaget men vips så dyker det upp ett band som gör det riktigt bra, i det här fallet är det Fan Ta Er. Det är till och med så att jag önskar att det vore fler låtar med och på Spotify där skivan är släppt finns även deras tidigare releaser. Men av de tre låtarna på den här skivan tycker jag bäst om "Lik på parad", den har en del riktigt sköna slingor och sången är riktigt hård, vilket den för övrigt är på alla låtar, men just på den låten tycker jag dom når klimax. Näe det här är fan bra, något bolag borde fan släppa alla deras låtar som en samling. 

Recension: Våldsamt Motstånd - The Great Equalizer (CD)

Våldsamt Motstånd - The Great Equalizer (CD)
Högre Tempo Records
v.motstand@gmail.com

Nu var det ett tag sen jag hörde något med värmländska Våldsamt Motstånd så jag såg fram emot att ta mig an den här skivan. Det är en skiva som skriker våldsam hardcore. Musikaliskt ligger det inte långt ifrån Martyrdöd men med ännu mer Black Metal-influenser samtidigt får sången mig att tänka på band som Refused och Earth Crisis. Så det är en salig blandning av hardcore som Våldsamt Motstånd levererar. Dessvärre är mixningen inte den bästa, framför allt ligger sången högt över musiken och det stör mig lite för just i den här genren vill jag ha det nära perfekt för att kunna ta till mig allt på en gång. Det skulle göra helheten bättre eftersom man hör att gubbarna verkligen kan spela. Det andra jag stör mig på är growlandet som dyker upp ibland, för mig låter det väldigt mycket goregrind och det kan jag klara mig utan. Att mina favoritlåtar på skivan är "Watch your back" och "Fuck your scene" kan nog förklaras med att David sjunger på de låtarna, jag föredrar helt klart hans mer kängbetonade stämma. The Great Equalizer innehåller 11 låtar på drygt en halvtimme. Låtarna är bra men skulle helt klart varit bättre om dom hade nailat mixningen. Till sist måste jag ju få in att texterna nu är på engelska, jag föredrar oftast att svenska band sjunger på svenska, men i fallet med Våldsamt Motstånd tycker jag inte att skillnaden är så stor.

Recension: Gubbjävlers - Analysera varenda jävel (Kassett)

Gubbjävlers - Analysera varenda jävel (Kassett)
Computer killed the record store
www.facebook.com/gubbjavlers
En kassett dök upp i brevlådan och det är alltid lika kul när man får en nostalgitripp tillbaka till den gamla goda tiden. I det här fallet är det likadant med musiken, jag dras tillbaka till de första åren av 90-talet både musikaliskt och när det gäller produktion. Det låter som det skulle kunna vara inspelat i en gammal fin portastudio och jag gillar det. Ska dock påpeka att det inte är sådär dåligt ljud som vissa band hade på den tiden. Och ni som är rädda att jag menar trallpunk när jag säger 90-tal kan andas ut. Istället är det mer ösigt och rakt på, jag tycker det låter väldigt mycket Kung Pung eller kanske ännu tidigare som Sötlimpa. De korta låtarna, 13 stycken på typ 14 minuter är hyfsat medryckande och pang på. Texterna då, ja det är vad man kan förvänta sig av ett band som heter Gubbjävlers, du får inget Ung och Kåt här, men däremot en lagom släng av medelålders punknaivitet med ämnen som passar ett gäng 40-taggare. Helt ok svensk punk som jag tror kan bli bättre framöver. För övrigt har Stenungsund varit blank på min punkkarta, sist jag kände till något band därifrån var på den tiden Gorilla Killarna lirade.

  

Recension: Psykbryt - Livsfarlig ledning (LP)

Psykbryt - Livsfarlig ledning (LP)
Noise of Sweden
www.facebook.com/psykbrytband

Det smärtar mig verkligen men det verkar som det här blir det sista vi kommer att få höra med Psykbryt. Hur som helst avslutar dom med flaggan i topp. Den stiliga LPn med gatefoldomslag bjussar på 11 låtar varav "Jag minns min punk" redan har blivit en klassiker i Facebookgruppen med samma namn. Psykbryt har enligt mig flera signum där det första är drivet, dom lyckas verkligen få till melodier och känsla i kombination med ett härligt ös. Det andra är texterna, det finns inga pekpinnar på hur världen ska förändras. Istället är det mer vardagsbetraktelser om sådant textförfattaren stör sig på, och allt som oftast intressanta berättelser. Det tredje är basgångarna som är förbannat snygga. Slå ihop Gatans Lag och Asta Kask så har du Psykbryt. Det är verkligen 100 % ett långfinger i luften punk. Jag hoppas verkligen inte att Psykbryt lägger av totalt, för under många år har de tillhört toppen bland svenska punkband. Favoritlåtar på skivan är inledningslåten "Stämpla in", "Till din sista dag" och den slöare "Fem minuter till" där man kan hämta andan. I det stora hela är skivan komplett, precis som Psykbryt. Inte en dålig låt. Sluta inte!   

Recension: Världen Brinner - 10:15 7"

Världen Brinner - 10:15 7"
www.facebook.com/varldenbrinner
info@varldenbrinner.se

Världen Brinner är för mig ett helt nytt band men jäklar vilken trevlig upplevelse. Deras popiga punkrock får mig att tänka lite på Ebba Grön anno 1982. Musikaliskt finns det många sköna harmonier där blandningen mellan det melankoliska och det hoppingivande i mina öron låter genialt. Framför allt i första låten på B-sidan "Vi". Refrängen är underbar, och nånstans där bak känns det lite Broder Daniel över det hela. Pricken över iet är Malins sång, den är mycket häftigare än sångerskorna i t.ex Vånna Inget och Pestens Tid. I övrigt vill jag inte alls kasta in Världen Brinner i deras genre eftersom Världen Brinner är mycket rockigare och inte lika finstämt. Tre av fyra låtar på den här skivan är riktigt bra medan den sista inte riktigt håller samma klass, förmodligen för att den är mycket lugnare. Världen Brinner, jag kommer att hålla ögonen på er framöver. Totalt drygt 10 minuter högklassig punkig pop som jag kommer att spela ofta.

Recension: Round Eye - Monster Vision (CD)

Round Eye - Monster vision (CD)
Sudden Death Records
www.facebook.com/roundeyeband

Round Eye från Shanghai är tillbaka och den här gången med en skiva som enligt mig slår allt annat de gjort tidigare. Deras förra kändes mest bara experimentell med galen avant garde freejazz-punk i ett enda stort oväsen, intressant på sitt sätt men inte riktigt min kopp. Nu är det det kanadensiska bolaget Sudden Death Records som släppt deras nya album, ett bolag som bland annat släppt mycket med D.O.A. Round Eye är verkligen inte som alla andra, ibland låter dom som Buzzcocks och ibland som Fugazi och blåssektionen finns ofta med på antingen ett snyggt eller ett vansinnigt sätt. Bitvis är det väldigt stökigt om ni tänker er MC5, "Richie" är en sådan låt. Jag fascineras enormt varje gång Round Eye släpper nytt, det måste vara så här rock n roll gjord på LSD låter. Blandningen av protopunk, 77-punk samt det experimentella får det att klia i min hjärna då det blir svårt att beskriva. Det måste helt enkelt höras. Dock behöver jag vara i rätt sinnesstämning för att klara av Round Eye, men gillar man det galna och det stökiga är det fan en fullträff. Skivan är dessutom narrated av Joe Bob Bridge. 

Recension: Återfall / Vanvett split-10"

Återfall / Vanvett split-10"
Buzzbox, Phobia Rec, P.P.P Rec, MÖG Rec 
aterfall666.bandcamp.com
http://www.vanvett.nu/

Återfall, som ALLA inklusive undertecknad har jämfört med Driller Killer är nu tillbaka. Den här gången splittar dom med Vanvett. Jag tycker nog fan att det här är det bästa Återfall har gjort. De spelar mer traditionell käng nu mot vad de gjort tidigare, typ i still med Wolfpack och tusen andra band. Inte så orginellt men samtidigt jävligt tungt. Produktionen tidigare har varit lite skitigare, framförallt sången men nu kommer allt fram tydligare. Sen är riffen mer rockigare nu, jag vill slänga in ordet slusk-käng, jag älskar det ordet. Det är iallafall brutal råpunk och man vet vad man får, så gillar man t.ex Disfear men aldrig har upptäckt Återfall är det bara att upptäcka nu. 4 låtar där "Slow Death" är en sjusärdeles rå hardcore-rökare och sista låten "Euroshit" är en Greed-cover som dom gör bra. 

Vanvett bjuder även dom på ett jävla trevligt mangel och det som verkligen höjer mina noppade ögonbryn är sången. Jag älskar den där desperata sången som nästan är på väg att brista. "Zombieapokalypsen" är så jävla bra, de melankoliska riffen i låtens andra halva är underbara. Vanvett är inte direkt enkelspåriga, även om det är mycket vanlig käng typ Anti-Cimex trycker dom även in både en del blackmetal-vibbar och lite grindvibbar. Skivan har så pass många höjdpunkter att man inte bör vara utan den. Totalt nästan 17 minuter råpunk på mitt favoritformat 10". 

Recension: Jerrys Farsa - Knallpulverpunk CD

Jerrys Farsa - Knallpulverpunk CD
Buzzbox Records 
http://www.jerrysfarsa.n.nu
jerrysfarsa@gmail.com
Jag måste inleda med att det här är svårrecenserat för det är så spretigt. De 12 låtarna spelas igenom på 34 minuter och deras svenska tralliga punk är välspelad rakt igenom samt ganska okonventionell vilket jag gillar. Det är där det spretiga kommer in eftersom dom inte bara kör rakt på. Det är en hel del sköna rock n roll-riff inblandade och det tilltalar mig. Skulle vilja säga att musiken påminner om NOFX med melodier, break och taktbyten, på det sättet blir det aldrig tråkigt. Texterna då, tänk lite Toy Dolls och väldigt mycket DLK, det är mer berättelser i blandad klass än normativa punktexter och det passar till musiken. Jag tycker Jerrys Farsa är både bra och charmiga, det som stör mig en aning är när Linus tar de allra högsta tonerna, det skär i mitt huvud. Att spela trallpunk 2017 och samtidigt imponera på mig betyder att man verkligen lyckats då jag varit ointresserad av genren de senaste 20 åren typ. Bäst enligt mig är "Ralf och den flygande bussen" med svängiga melodier och sköna punkrock'n'roll-riff och detsamma kan man säga om "Kevin the cowboy". Skivan är gjord i 100 ex, och jag uppmanar er att skynda på innan den tar slut, framför allt om man gillar svensk trallpunk.  

Recension: Burnt Cross - Wheels of fortune CD

Burnt Cross  - Wheels of misfortune CD
Global Resistance Records
facebook.com/Burnt-Cross-129021750508149
Sedan den senaste samlingen (Mankind's Obituary) släpptes 2011 har Burnt Cross hunnit släppa fyra 7" och det är dessa låtar som är placerade på den här skivan. Utöver dom finns även fyra osläppta låtar med. För dom som inte är bekanta med brittiska Burnt Cross så handlar det rätt och slätt om klassisk UK anarkopunk i stil med Conflict, The Mob, Flux of pink indians osv. Burnt Cross består av tvillingbröderna Paul och Rob samt en trummaskin. Jag stör mig inte på trummorna men det hade varit intressant att höra dom med en riktig trummis. Jag tycker att Burnt Cross har utvecklats en hel del på de senaste 7", deras förbannade ljud har även fått in ett mycket mörkare sound och den utvecklingen gillar jag, det är på något sätt mer känsla i låtarna än bara det där förbannade. Har man ännu inte upptäckt Burnt Cross är det dags att göra det nu. Som bonus blir man helt salig när Maureen Bourne gästsjunger, det är så jävla bra. Det bjuds alltså på 38 minuter högklassig, svinförbannad brittisk anarkopunk. 

Recension: Giftigt Avfall - EP + Krossa SD 7"

Giftigt Avfall - EP 7"
Giftigt Avfall - Krossa SD 7"
Anti Ljudkvalité Wreckords 
facebook.com/giftigtavfall

Det är inte så ofta jag ser fram emot ett band jag aldrig tidigare hört, men så var verkligen fallet med dessa två skivor, egenhändigt släppta av bandet själva. Ett band som under inspelningstillfällena bestod av två medlemmar, men som nu efteråt växt sig till fyra medlemmar. Båda skivorna är pressade i 100 ex, så missa inte det här.
Om vi börjar kronologiskt (båda skivorna hade dock samma releasedatum, 1 april 2017) så kör vi på "EP". Bandet själva gör ingen hemlighet av att dom är väldigt influerade av band som Total Armsvett vilket man hör tydligt. Det skulle kunna gå att rabbla upp ett gäng andra hc/käng band från tidigt 80-tal som Giftigt Avfall påminner om. För mig är det främst det där stökiga som slår mig, precis som man hör i Total Armsvetts produktioner och det är jävligt charmigt. Det är iallafall ett jävla tokmangel rakt igenom. Sid A innehåller 4 låtar och når inte ens två minuter och B-sidan, även där 4 låtar, går på strax över 3 minuter. Produktionen kanske inte är den bästa men  precis som musiken flirtar den väldigt mycket med hur inspelningarna lät i början av 80-talet. Även om man vet lite vad man får finns det en del prylar som sticker ut på ett positivt sätt. Bland annat Johannas sång, den är fan råare än det mesta, helt magiskt. Därför skulle jag vilja att sången var något högre mixad. Sen har vi dom brutala hardcore-gitarrsolona, dom passar in så jävla snyggt.
Vi fortsätter med "Krossa SD" snyggt inlindat i färgomslag och clear gul vinyl. Första låten "Krossa SD" kan jag köra om och om igen bara för att få höra de tre första sekunderna, det ångestskriket Johanna bjuder på i inledningen är helt underbart. Skivan innehåller 7 låtar som går på ungefär 5 minuter. Jag vet inte om låtarna är inspelade under samma session som "EP", jag tror inte det för ljudet känns något bättre här. Manglet är fortfarande detsamma och jag får nästan lite mitten av 90-talet i Uppsala-vibbar och de band som var aktiva där då. Jag kommer verkligen ha fortsatt koll på Giftigt Avfall, framför allt vore det intressant att höra hur de kommer att låta i framtiden när dom repat in en basist, det skulle göra deras ljud mer fylligt. Men det här är iallafall två charmiga och råa debutskivor. I tider då mycket av svensk hardcore och crust är så väldigt bra producerat och musikaliskt väl genomfört är det väldigt befriande, Giftigt Avfall söker sig istället tillbaka till rötterna. 

Recension: Lastkaj 14 - Becksvart CD

Lastkaj 14 - Becksvart CD 
Second Klass Kids Records
facebook.com/Lastkaj14
Lastkaj 14 har aldrig intresserat mig tidigare så det här är en ny bekantskap även om jag känt till namnet länge. Jag älskade trallpunk på 90-talet men efter millennieskiftet har den genren inte intresserat mig alls. Lastkajs första skiva "I brist på annat" kom 2010 och när jag lyssnar på den nu känner jag att jag inte har missat något. Nya "Becksvart" är helt klart annorlunda, mycket hårdare och argare med en del mindre emotendenser. Den är fylld av välskrivna texter, snygga körer och melodier, ja nästan fulländade musikaliska prylar men hur jag än försöker når den ändå inte fram till mig. Det känns liksom som att Dia Psalma och ett gäng andra band redan har gjort det här. Växelsången i "Det är dags" tilltalar mig dock. Sen tycker jag att "Blädderfilmer" är den överlägset bästa låten, Ammy har en riktigt desperat sångstil och jag föredrar helt klart hennes stämma framför den manliga. De 12 låtarna klockar in på 35 minuter och mitt intresse för Lastkaj 14 har inte ökat nämnvärt efter att ha spelat den här skivan. Men ett plus för många sköna melodier.

Recension: Drip Feed - Music strikes like a fucking dagger

Drip Feed - Music strikes lika a fucking dagger 7"
Elände Records, Unknown but not forgotten Records
facebook.com/DripFeedSWE
Jag fullkomligt älskar käftsmällar när dom delas ut i form av ett stycke punkvinyl. Stockholmsbandet Drip Feed är hyfsat nytt men medlemmarna har tidigare figurerat i band som Lowlifes, Valpmynning, Lost Boys och Project 9. Fyra låtar, tolv minuter jävla streetpunk i stil med The Unseen och The Casualties men långt ifrån lika välpolerade, Drip Feed är mycket skitigare och därmed bättre även om en lite fetare produktion förmodligen inte hade skadat. Jag tänker även på One Way System, men Drip Freed spelar ännu snabbare än britterna så jag namndroppar även Exploited. Låter det så här bra på skiva kan jag ju bara tänka mig vilken adrenalinkick man får av att se dom live. Tempot, aggressiviteten, råheten och skitigheten, jag säger det igen, vilken underbar käftsmäll i punkrockens namn. Sången passar helt perfekt till musiken. Bäst är "Digital Era" och "Hidden Agenda". Den här skivan kommer snurra jävligt ofta.  

Recension: Återfall - Plague (7")

(Recension från Tragedi #2)

Återfall - Plague (7")
aterfall666.bandcamp.com
(ppprecords@hotmail.com)

Det här är Återfalls andra 7". Denna gång släppt av PPP Records. Dom har fortfarande det där Driller Killer-soundet i sin musik. Kanske lite mer metal den här gången dock. På ont och gott. För mig är det mycket på gott, jag gillar verkligen Återfall. Råheten och den brutala kraften tilltalar verkligen mig. Och jag brukar inte gilla sånna här tunga mörka sångröster men det passar, mycket på grund av allt reverb. Allt passar ihop så perfekt. Jag är inte tokintresserad av metalcrust men vissa band lyckas och det tycker jag att Återfall gör. Jag tror att om Assück skulle spela crust hade dom låtit rätt mycket som Återfall. 

Recension: Trubbel - Gör om gör rätt (7")

(Recension från Tragedi #2)

Trubbel - Gör om, gör rätt (7")
http://trubbel.bandcamp.com/
(Alleycat records)

Jag har inte hört särskilt mycket av Trubbel tidigare. Trubbel är ett Göteborgsband och dom har den där klassiska Göteborgspunken ala Troublemakers och Attentat i sig. Hög klass håller dom också även om dom inte når ända fram till t.ex Troublemakers. Trubbel medverkade på Turist i tillvaron #2, och som ni vet får bara bra band vara med på de samlingarna, därför fick Trubbel vara med. Om man lyssnar på deras tidigare skivsläpp är det mycket mer rock n roll-feeling i den här skivan, liiite åt rockabillyhållet nästan på grund av gitarrerna. Jag gillar Göteborgspunken och jag tycker Trubbel ska fortsätta precis som dom gör, deras låt "Inget har hänt sedan sjuttiosju" är en av de bästa punklåtar jag hört på länge. Det är svårt att sitta still. 

Recension: Pastoratet - Sexpack (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Pastoratet - Sexpack (CD)
www.pastoratet.se
(Idiot records)

Pastoratet är en ny bekantskap för mig. Och en riktigt postiv. Dom låter en hel del som gamla Cosa Nostra faktiskt. Det är 6 låtar på den här skivan och jag tycker om de allesammans. Jag har börjat tycka om när det inte är alltför många låtar på en skiva, man får liksom mer kontakt med hur bandet låter. Den här genren var som ni vet ganska populär på 90-talet och Pastoratet bildades faktiskt redan 1992 men hette Väs på den tiden. Deras punkrock är välspelad och i ett bra tempo med mycket melodier. På något sätt tycker jag mig också kunna höra lite NOFX i Pastoratet, framförallt i den bästa låten "Enligt säkra källor". Mången är de band som försökt sig på den här musikstilen, vissa har misslyckats men Pastoratet har lyckats. 

Recension: Rännstensorkestern - Finns det hopp? (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Rännstensorkestern - Finns det hopp? (CD)
http://rannstensorkestern.wix.com/rannstensorkestern
(I'm a second class kid)

Rännstensorkestern har medverkat på två av mina samlingar. Jag gillar dom verkligen. Dom spelar riktigt bra och skön punkrock med mycket gitarrmelodier. Dom låter faktiskt ganska orginella. Jag har inte direkt någon aning om hur gamla medlemarna är men det låter moget både i text och musik. CDn innehåller 9 låtar och tillhör ett av Sveriges mest intressanta band i denna genre. Dom kan tävla lite med Vånna Inget. Det finns verkligen en själ i musiken. Om jag ska jämföra Rännstensorkestern med några kanske det skulle bli Charta 77, även om Charta kanske kör lite mer rakt på. Med alla gitarr-riff och melodier blir det aldrig långtråkigt. Favoritsånger är "Kattsång" och "Förbrukat material".

Recension: Killbite - Brilliant hell (10")

(Recension från Tragedi #2)

Killbite - Brilliant hell (10" vinyl)
killbite@gmx.de
www.breakthesilencerecords.com

Det ligger en grå och dyster känsla över Killbite. Texterna, musiken och omslaget har så många nyanser av svart och grått och det är bara mysigt. 6 låtar allt som allt och det är helt perfekt för mig eftersom jag lätt blir uttråkad av för många låtar. Dessutom är Killbite riktigt dynamiska, jag har inget problem att köra den här skivan om och om igen. Musiken då, jag tycker dom påminner lite om Tragedy och Wolfbrigade blandat med lite dödsmetall. Som sagt, förortsmiljön på omslaget är riktigt mysigt, jag vet inte varför jag älskar det här gråa, men nu är det helt enkelt så. Ljudet är så powerfyllt och mäktigt, det här är brutalt från början till slut. Killbite är från Bremen men jag gissar på att mycket influenser kommer från Sverige. Missa inte intervjun i Schizo Fanzine 10.

Recension: Djävulen Möblerar Om - Universum i en kub (7")

(Recension från Tragedi #2)

Djävulen möblerar om - Universum i en kub (7")
www.facebook.com/DjavulenMoblerarOm
(jerrykobramusik@gmail.com)

Jag har aldrig hört talas om Djävulen Möblerar Om förän jag fick den här skivan. Jag kan inte heller hitta särskilt mycket info om dom. Jag vet inte ens riktigt om det är ett band eller om det är ett nytt projekt av Malte från Malte X. Det är två låtar på den här skivan och ingen av dom gör mig särskilt glad i hågen. Jag får lite Coca Carola-känslor och jag skulle inte bli förvånad om Beat Butchers en dag tar tag i det här bandet. Det är alltså Svensk vanlig punkrock. Men det är klart, jag ska inte såga ett band jag bara hört två låtar med, däremot kan jag såga den här skivan och hoppas att dom blir bättre i framtiden. 

Recension: Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Finnegan's Hell - Drunk, sick and blue (CD)
www.finneganshell.com 
(Heptown Records)

När Finnegan's Hell bildades tyckte bandet att det absolut fbehövdes fler band inom Celtic punk genren. Jag älskar Irländsk folkmusik sedan länge men är väldigt kräsen, framför allt när det gäller de band som mixar irländskt med punk. Jag tycker att Finnegans Hell lyckas rätt bra, dom är långt ifrån lika exprimentella som t.ex Sir Reg men det gör inte mig något då jag tycker om det raka och det enkla. Musikaliskt passar det mig men jag stör mig lite på sången, jag vet dock inte om det är accenten eller rösten. Dom blandar eget material med låtar som Galway Races och Molly Maguiers, den senare tycker jag dom gör riktigt bra. Några andra saker jag tycker om är att dom inte spelar så förbannat snabbt, sen tycker jag verkligen att dragspelet fyllen en stor funktion. Jag har egentligen inte så mycket att gnälla över förutom sången som jag ändå trots allt står ut med. Skivan innehåller 10 låtar och jag skulle inte bli förvånad som Finnegan's Hell snart kommer att spela runt ute i Europa (läs Tyskland). Förvänta er inte något Dropkick Murphys, näe Finnegan's Hell låter mer som The Tossers, Blaggards och alla andra liknande band. Om jag ska anmärka på en sista pryl är det att Finnegan's Hell inte är särskilt orginella. 

Recension: Bina / The Lost Boys (Split CD)

(Recension från Tragedi #2)

Bina - Så less på att va en nolla / The Lost Boys - Lost N Found (Split CD)
facebook.com/BINAswe
elande_records@hotmail.com

Hur ska man få ihop det här då. Det är en split-cd med Bina, ett soloprojekt, Bina spelar även med The Lost Boys och båda akterna är nya bekantskaper för mig. Jag tycker Bina är rätt nyskapande och det som slår mig först är sången som har en stor portion av det där aggressiva desperata som bl.a Micke Alonzo har i sin röst. Musiken i sig är ganska melodiös men det betyder inte detsamma som glad, näe när jag tänker efter påminner inte bara sången om Alonzo, helheten påminner även om Stockholms Negrer blandat med Sighstens Grannar. Det är riktigt jävla bra och av de 5 låtarna är de bästa spåren är "Bazooka" och "Verklighet". The Lost Boys bränner också av 5 låtar. Det doftar en hel del streetpunk om det hela och det är ett sjusärdeles ös. Tyvärr får jag inte ut så mycket av The Lost Boys, dom är inte dåliga men efter att ha hört Binas bidrag blir man lätt uttråkad.  

Recension: Dråp - En naturlig död (CD)

(Recension från Tragedi #2)

Dråp - En naturlig död (CD)
drapcrust.bandcamp.com/

Jag känner mig som Idoljuryn när dom hittar en riktigt bra artist, jag vill stå upp och vara helt glad och applådera. Men det är svårt till Dråps musik, jag sitter mest kvar i soffan och känner mig rå, ond och brutal, för det är så jag vill beskriva det här förbannat underbara manglet. Jag antar att Skitsystem snurrar ofta på skivtalriken hos bandet och Skitsystem får fan passa sig. Texterna är jävligt svarta och det passar bra. Alltså grindpartiet i "Förstörd" är inte att leka med. Det jag funderar lite på är hur Dråp låter live, för på skiva är allt så jävla fett. Skivan innehåller 10 låtar, jag tror det är helt perfekt att inte bränna av för många, eller vafan, det skulle funka för jag tycker inte det finns en tillstymmelse till att bli enformigt. Du som gillar Skitsystem, Driller Killer, Disfear m.fl... nu har du fan ett till band att gilla, Dråp.

Recension: Bleak Outlook - The Flat EP (Demo)

Bleak Outlook - The Flat EP (Demo CD)
facebook.com/bleakoutlookpunk

Här är ett gäng gubbar från Eskilstuna som besitter en jävla erfarenhet när det kommer till punkrock (Jörgen från WC/Baditudes bl.a). Musiken är väldigt 77-inspirerad och då främst från den brittiska scenen. 3 ackord, no more no less. Det som slår mig, även om jag kan ha fel, är att Bleak Outlook kanske försöker lite för mycket att låta som Menace, Dead Boys eller The Damned istället för att köra ett eget sound. Nu är ju inte det några dåliga band att låta som så jag ska inte gnälla på det. Det här är bandets debut och jag tycker att den är helt klart godkänd även om det inte är några orginella mästerverk. Däremot är 77-punken något jag verkligen gillar och jag tror att den äldre populationen av punkare kommer att älska Bleak Outlook. Med lite mer egna idéer skulle även en halvgammal jävel som jag älska Bleak Outlook. 5 låtar delat på dryga 7 minuter där “Settle for nothing gör starkast intryck på mig. 

Recension: Prins Carl - Bow to no one (LP)

Prins Carl - Bow to no one (LP)
facebook.com/prinscarlpunk (Noise of Sweden)
Fyra år har förflutit sedan Västeråsarna släppte sitt förra album. Prins Carl är så bra att dom borde släppa nytt varje år. Jag skulle faktiskt vilja gå emot pressbrevet (och därmed flera recensioner jag läst) om att Prins Carl gått tillbaka till hur dom lät på debutskivan. Jag tycker snarare att dom hållt sig till sitt eget sound hela tiden men samtidigt utvecklat det soundet med åren. För er som inte vet levererar Prins Carl ösig melodiös streetpunk av högsta klass. Enligt mitt tycke ett av de bästa aktiva banden. Det är lätt att kasta in Prins Carl bland band som Booze and Glory, Lion’s Law med flera, men jag tycker även att dom har en råhet i stil med The Casualties och One Way System. På det sättet är Prins Carl rätt unika, jag kan inte se att dom låter som något annat band. En stor del av det som frambringar bandets råhet är Johans sång. Skivan är förbannat stark, men av de tio låtarna diggar jag mest till de melodiösa låtarna “I only had a few”, “Rats” och “It’s what I want” där dom i den sistnämnda bevisar att fyrtakt är jävligt mäktigt. Skivan är släppt i 250 ex så skynda att köpa.

Recension: Belta 53 - Ingen vinner

Belta 53 - Ingen vinner (CD)
facebook.com/Belta53

Här har vi ett band som jag tycker att det osar väldigt mycket 90-tal över både vad det gäller produktionen och musiken. Det är något fritidsgårdskt över Belta 53. Det behöver inte alls ses som något negativt. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rockig punk och en del grungetendenser, precis så som många band lät på 90-talet som inte tog steget ända ut till att spela renodlad punk. Nu ska ni ju även veta att jag vurmar rejält för 90-talet, dock var inte grungepunken min pryl. Men jag tycker ändå att Belta 53 får till det. Dessutom passar Jojos sång bra till helheten. Texterna känns väldigt personliga, jag kan nästan tänka mig att dom är skrivna med Jojos dagbok som grund. Framför allt gillar jag “Annas Ligister”. Den nästan 20 minuter långa skivan innehåller 6 låtar blandad glädje och melankoli.

Recension: Self Surgery - Demo 2016 7"

Self Surgery - Demo 2016 (7")
Defiant Hearts Records
facebook.com/selfsurgeryhc
Umeå levererar återigen hardcore som är fullständigt lysande. Vid första lyssningen lurades jag av första låten "Savior" som förvisso är bra, det känns fan väldigt mycket MDC över den. Men efter det kommer det jag verkligen går igång på när det doftar Minor Threat och Gorilla Biscuits med en riktigt desperat vokalist, inget får mig mer på tårna än sång som är så desperat och kanske inte riktigt alltid följer takten, ångestvrålet i No Excuse är underbart. Det är skönt med tempoväxlingarna också, passar perfekt på dansgolvet om man lider av kass kondition. Skivans bästa låt är antingen andra spåret "First Draw" som har allt jag nämnt ovan. Men jag gillar även sista låten Backstreet. Det finns någon positiv naivitet över hela skivan också som jag inte riktigt kan förklara men det känns så jävla äkta. De sju låtarna klockar in på drygt 9 minuter men räkna snarare med minst 27 minuter för du kommer vilja spela den igen och igen. Det blir intressant att höra kommande prylar då jag har en känsla av att Self Surgery bara kommer att bli bättre och bättre. (7/10) 

Recension: Socialstyrelsen - D-takt för dig som inte orkar mer CD

Socialstyrelsen -
D-takt för dig som inte orkar mer (CD)
facebook.com/socialstyrelsenpunk
Eftersom jag inte lyssnar frekvent på den här formen av crust tycker jag det är ganska uppiggande när det ramlar in en skiva då och då och Socialstyrelsen gör det riktigt bra. Det handlar alltså om Martyrdöd-liknande crust. Melankoliska melodier tillsammans med ett jävla mörker. Däremot är det inte överdrivet mycket slingor, Socialstyrelsen lyckas balansera musiken jävligt bra för att den ska intressera mig. Det skulle inte förvåna mig om Halvfabrikat Records kommer bli inblandade i deras kommande skivor. Tillsammans med Irritation skulle jag vilja placera Socialstyrelsen strax under Skitsystem. Det är en riktigt fläskig produktion där allt sitter som en smäck. Texterna är inte direkt orginella, det handlar om ond bråd död vilket man förstår genom låttitlar som Ännu en domedag, Död och begraven samt Sista Hoppet. Den sistnämnda är nog fan skivans bästa låt. Jag rekommenderar alla som gillar mörk crust med ett jävla tempo att tjacka den här skivan, du blir inte besviken. 17 låtar mangel på 23 minuter. (6/10)