Volver - Burning Bridges www.facebook.com/volverpunk/ AMTY Records Volver är ett band som härjar i Boråstrakten med medlemmar från Gatans Lag och Oldfashioned Ideas. Det borde inte kunna bli dåligt och det blir det inte heller. Den lättaste vägen är nog att påstå att Volver faktiskt låter som en blandning mellan de båda banden. Men man får dock plocka bort den härliga naiviteten som Gatans Lag har samt vissa av de Oi!-element Oldfashioned Ideas har. Kvar står vi med en gatukompatibel punkrock med en amerikansk touch i stil med Swinging Utters och Street Dogs. Det svänger faktiskt riktigt bra och är sådär perfekt melodiöst för den här sortens punk. De tappar aldrig attityden. Dessutom sitter körerna bra, som i Final Goodbye, en av skivans bästa låt. De varvar öset med lugnare låtar och partier vilket gör helheten dynamisk. Skivan innehåller totalt 12 låtar som spelas igenom på 32 minuter. Men jag vill faktiskt uppmana att sätta den på repeat några gånger. Det känns verkligen inte som om Volver är något dussinband. För det här är bra.
Årets 10 bästa svenska skivor som recenserats på bloggen under 2018. Jag tycker att det har varit ett bra år när det kommer till skivsläpp. Det som också är roligt är att det finns band av världsklass inom vilken punkgenre man än letar. Här har ni mina 10 bästa samt en liten kommentar om hur jag har tänkt.
1. Världen brinner - Slöseri av tid. 12" En skiva man blir glad av vid varje tillfälle. Rockig punk med en fantastisk sångerska. 2. Deny - Parasite paradise. CD Helt klart årets bästa kängskiva. Det är så här det ska vara, bara brutalt mangel. 3. Kardinal Synd - Baltic City. 10" Ösig melodiös punk på svenska. Skivan kvalar in på topp-10 över de bästa svenska melodiösa punkskivorna någonsin. 4. Pissjar - Apathy and cheap thrills. 7" Käftsmällharcore. Jag gillar rocknroll-elementen också. 5. EPA - Tretton övningar i mindfulness. 12" Svensk punk, ett jävla ös och Ammy på sång. Jag älskar hennes röst. 6. Grå Vardag - Vi tackar för visar intresse och fortsätter spela punk. 7" Punkrock med lite old school feeling. Ett band som går från klarhet till klarhet. 7. Gråsuggorna - Kurbits i stan. 12" Bandets sista album och en härlig käftsmäll. Manglig punkrock med vissa hardcoretendenser 8. Bleak Outlook DC - Knowledge is bliss. 7" Ren och skär punkrock, omgrupperingen och namnbytet gjorde verkligen gott. 9. Sju svåra år - Ingen tog det som ett skämt. 7" Saras melankoliska stämma är underbar. Punk och poesi går hand i hand. 10. Drip Feed / Les Frappés - Hoaxed / Hé Merde! split-7" Två riktigt intressanta band. Stenhård punkrock precis i min smak.
Topper - Are we all damned? CD www.facebook.com/toppersthlm/ A Message To You Records Topper kommer ju alltid förknippas med hitlåten Once a punk always a punk och jag har faktiskt inte hört särskilt mycket mer med bandet sedan den singeln släpptes 2000. Men det var då och nu är nu, det här är bandets fjärde album. Topper har ett sound som gör att de borde ha en stående inbjudan till Rebellionfestivalen i England. Det enda negativa jag egentligen vill säga är att de låter som ett band som var jävligt attitydsfulla när de var unga men att attityden har mättats ut något med åren.
Men frukta inte, det låter trots det bra. Punkig rock eller rockig punk i samma still som The Boys och The Buzzcocks eller The Saints och Dead Boys. Lite sådär 77-punkpopigt alltså men då och då bryter det igenom lite attityd. Annars bär gitarrerna upp musiken bra, det är liksom mycket gitarrer och bra producerat. I brist på riktigt ösiga låtar kommer istället melodierna fram bra, som i punkpopdängan All the little things. Även om 77-punken känns närmast Topper finns det även väldigt mycket som påminner om amerikanska The Queers. Family Girl och She's going out skulle utan tvekan kunna vara The Queers-låtar. Som ett något snällare och soligare Ramones. De nio låtarna klockar in på ungefär 28 minuter, och dom växer faktiskt vid varje lyssning.
Alltså det här är guld. Ett band jag hört tidigare och ett jag har varit riktigt intresserad av att höra. Så det var med stor nyfikenhet jag slängde på den här skivan. Drip Feed golvade mig med deras debut-EP. Nu är dom tillbaka med två nya låtar och det är så jävla bra. Tokröjig hardcoreinfluerad streetpunk, totalt kompromisslöst. Typ som A Global Threat men skitigare. Sen är det något med Villes sång, är han helt enkelt landets bästa punksångare just nu? Deras två låtar på den här splitten följer upp debut-EPn perfekt. Det är svårt att välja en favoritlåt när båda låtarna är bra. Det som gör det ännu mer intressant är att Drip Feed förmodligen tilltalar många, oavsett om man kommer från Oi/streetpunk eller hardcore/råpunk. De är helt klart ett favoritband för mig.
Les Frappés då? Alltså Stockholmarna med en fransman på sång har intresserat mig länge utan att jag har hört dom. Men så är det ju så att fransk Oi! är fruktansvärt bra. Franska bolaget UVPR släpper mängder med fantastiska band. Les Frappés har säkert sneglat på den franska Oi-punken. De är nära att få till den där magiska känslan som flera av de banden har. Skillnaden är att Les Frappés är mycket hårdare, eller punkigare, och det gör mig inget. Det finns ju ingen anledning att försöka låta som Bombardierslåten Pour Elles bara för att de sjunger på franska. Det är ändå melodiöst och ösigt. Deras två låtar håller hög klass och den självbetitlade låten Les Frappés är något bättre än Pitié. En av årets mest intressanta splitt gjorde mig med andra ord inte besviken. Långt därifrån, det luktar topp-10 här. Jag vill bara ha mer av båda banden.
Gråsuggorna - Kurbits i stan 12" www.facebook.com/suggorna/ Så kom den då äntligen. Gråsuggornas avskedsalbum limiterad till 100 ex. Bandet har grupperat om och heter numera Suggorna. Här får vi iallafall 12 låtar i klassisk Gråsuggorna-stil. För de har ett eget ID, kanske främst genom Jörgens sång som jag inte kan jämföra med någon eller något annat. Den gör soundet väldigt intressant. Det är inte så mycket krångel utan mer pang på, det gäller både musik och texter. Texterna belyser dagens samhälle rakt av, både tidlösa och dagsfärska problem. Sen ger sig Gråsuggorna även i in KSMB-gate och det tycker jag att man kan få göra när det gäller ett band som haft så stor betydelse.
Musiken då, är det Sveriges enda UK82-band? Ja men typ. Det finns även en del KSMB-vibbar. Det jag kanske gillar mest med Gråsuggorna är att dom får fram en äkta känsla med väldigt mycket attityd. Lyssna bara på refrängen i Andras blod ger oss bröd. De har helt enkelt gjort en riktigt solid punkskiva. Det ska bli riktigt intressant att höra vad Suggorna har att ge pöbeln i framtiden. Den här skivan kommer att snurra ofta. Lite kuriosa för den maniska skivsamlaren. Bandet har skrivit olika texter på skivlabeln på alla 100 skivor. Så nu är det bara sätta igång att försöka köpa upp alla ex.
Oldfashioned Ideas - Still worth fighting for CD www.facebook.com/oldfashionedideas/ Contra Records Oldfashioned Ideas fortsätter att släppa ett nytt album vartannat år. Jag måste erkänna att jag bara hört ett fåtal låtar tidigare. Därför är det ganska tillfredsställande att äntligen få höra ett helt album och se vad de går för. Jag vet att det finns folk som inte uppskattar fotbollskörer men jag tillhör inte den skaran och redan där har Oldfashioned Ideas kopplat ett starkt grepp på mig. För refrängerna är fyllda av körer. Och greppet blir ännu starkare när saxofonen dyker upp. Mixen mellan streetpunk och Oi! är tydlig och även om det känns ganska traditionellt sätter sig verkligen melodierna. De radar upp låtar som är 100 procent allsångskompatibla, lyssna bara på refrängerna i At the end of the day och Punches from below. Det fungerar bra på skiva men jag kan tänka mig att det blir ännu mäktigare live. Jag ser liksom bilden framför mig. Om man nu måste jämföra Oldfashioned Ideas med några andra band skulle jag säga Booze & Glory och Gimp Fist. För de har alla den där street-rockiga prylen. Sen kan jag inte låta bli att nämna att sången låter väldigt nära Matt Freeman i Rancid. Jag kan tycka att produktionen är något slätstruken men absolut inte så att det stör. Skivan består trots allt av ett helt gäng hitlåtar så det är bara att dra på högsta volym och röja. De 13 låtarna spelas igenom på 30 minuter. Skivan avslutas dessutom intressant med sista och råare låten Northbound där det nästan blir lite One Way System
Eskilstunabandet Bleak Outlook har omgrupperat sig och bytt namn till Bleak Outlook DC. Jag kan bara se att det har gjort gott. Något deras nya EP "Knowledge is bliss" bevisar. Visst går det att placera bandet i 77-facket tillsammans med UK Subs och flera av de klassiska banden från den eran. Jag tycker dessutom att Bleak Outlook DC fungerar lika bra som de banden. Där kanske smaken är som baken men i det här fallet föredrar jag nytt framför nostalgiskt. Sen måste jag säga att det finns en del likheter även med Menace, framförallt från deras senare period. Låtarna har en fin blandning av attityd och melodier. När Vicious Circle står för attityden står No One Wants You för det melodiösa. De andra två låtarna har båda delarna. Jag håller No One Wants You som skivans bästa låt. Refrängen är helt enkelt underbar. Musikaliskt finns det lite spår av Bad Religion i den låten men med Thomas sång blir det något helt annat. Det blir Bleak Outlook DC. EPn innehåller fyra låtar med en speltid på 10 minuter. Bleak Outlook borde tilltala många, inte bara de gamla 77-rävarna. Musiken känns trots allt fräsch, intressant och man vill bara ha mer.
Young rich & pitiful - Ambitions on vacation 7" www.facebook.com/Young-Rich-Pitiful-212191438910401/ Cymbal Monkey Records Spelar man rock n roll och kommer från Dalarna kan det inte bli annat än bra. Det känns så iallafall, och det låter dessutom så på nya EPn med Young Rich & Pitiful. Musiken är mogen på något sätt. Jag skulle inte bli förvånad över om det finns skivor med både Richard Hell samt The Only Ones i medlemmarnas skivgömmor. Blanda det med några matskedar Link Wray så börjar vi närma oss hur Young Rich & Pitiful låter. Sen påminner de om vissa band jag vanligtvis inte lyssnar på men som är rätt bra, typ The Fall eller Television när dom är på bra humör. Jag skulle egentligen behöva nämna 100 band till men namndroppandet får vara över där. Skivans fyra låtar har det mesta som behövs för att frambringa skön rock n roll. Det svänger, är lagom melodiöst, ja det är helt enkelt danskompatibelt och jag tappar aldrig intresset. Skivan spelas igenom på nästan 9 minuter och jag gillar inledningslåten Bald Man bäst.
Deny - Parasite paradise CD www.deny.nu Red Truth Records Deny var ett sånt där band som dök upp då och då i de tuffare fanzinen i mitten av 90-talet. Så de har på något sätt alltid funnits med mig även om jag kanske bara hört någon enstaka låt tidigare. Efter att ha legat på is ett bra tag bestämde de sig för att börja mangla igen. Tack för det! Skivan innehåller åtta låtar, eller nio om man kör på CDn med en bonuslåt. Jag minns hur otroligt råa jag tyckte att Disfear lät när de släppte Soul Scars 1995. Nu har jag fått den känslan tillbaka, Parasite paradise är så brutalt rå och bra. Det är där i världens bästa träsk av 90-talskäng som Deny är placerade. Deny levererar hardcore av högsta klass, knappast innovativt men ändå så bra. Introt till första låten Inbred Insanity berättar vad som väntar och när låten drar igång är det ren magi. Även om alla låtar är pärla vurmar jag lite extra för Bring me down. Den är så snyggt byggd. Bonuslåten då? Jo, Fight Back (2018) är så bra att det är värt att skaffa CDn bara för den. Det är alltid kul när band drar in gästsångare och här är det en hel busslast som har varsin roll i refrängerna. Det här är en dryg kvart högkvalitativ käng-hardcore och när en skiva är så här pass bra kan jag inte annat än att rekommendera den. Och jag tackar för att Deny är tillbaka.
Grå Vardag - Vi tackar för visat intresse och fortsätter spela punk 7" www.facebook.com/Gravardag/ No Bullshit Live and Records 2017 släppte Grå Vardag albumet Allting är grått, jag tyckte att det var riktigt bra svensk punkrock, därför var det med stor nyfikenhet jag tog mig an deras nya EP. Den är precis lika bra som albumet om inte bättre, produktionen är lite råare vilket jag tror gynnar låtarna. Grå Vardag är ett otroligt intressant band där en hel del påminner om KBD-punk i stil med vad Slyngel Rekords och Re-Ken Records släpper. Tidig 80-talspunk blandas med starka streetpunkinfluenser. Sen är det dessutom väldigt allsångskompatibelt och melodiöst utan att bli för trallalalligt. När det gäller texterna är de kompromisslösa, kängor delas ut till höger och vänster, så länge man inte själv hamnar där så är de rätt roliga. Grå Vardag behöver inte kategoriseras, det är ren jävla punk till 100%. De fyra låtarna spelas igenom på 8 minuter och jag tycker Vendettor och Jävlas ni med oss håller riktigt bra klass. Det är riktigt bra ös rakt igenom och jag uppmanar alla att skaffa den här EPn.
Sista Anslaget- Skenheligt (CD EP) www.facebook.com/sistaanslaget/ Sista Anslaget från Linköping är en ny bekantskap för mig och en ganska trevlig sådan. De beskriver själva sin musik som streetpunk/Oi! men jag tycker kanske att det finns ännu mer hardcore i stil med Agnostic Front och Blood For Blood. Sen går det inte riktigt att jämföra dessa giganter med Sista Anslaget rent kvalitetesmässigt. Men de gör det ändå bra. Dag har en röst som passar bättre till de snabbare och råare låtarna för då kan jag tycka att det låter som han gör sig till, att han försöker härma tuffa brittiska dialekter typ. Då är det bättre när han bara vrålar på istället. Sista låten Bastard Sons skulle kunna vara riktigt bra om det inte vore för att de försöker låta som skottar. Det kunde varit en rolig grej på en hemmafest kanske men tyvärr blir det lite skämskudde här. Men skitsamma, skönhetsfläckarna täcks rätt bra av öset i första låten Oi! och andra låten Suicidebomber for the salvation army. Ge Sista Anslaget en chans. De har potential att bli riktigt vassa i framtiden för det finns intressanta idéer och så länge de faktiskt bara kör utan att försöka låta som något annat band.
Śmierć - Godzina Pusta (CD) www.facebook.com/smiercswe/ Nikt Nic Nie Wie Śmierć är ett Stockholmsband med medlemmar från bland annat Stockholm Pigs, Idiot Ikon och Imperial Leather. Namnet är polskt och betyder döden och grejen är att de sjunger på polska. I min bok är polska ett av de bästa punkspråken trots att jag fattar noll. Det är också i 80-talets öststatspunk de hämtar sina influenser. Jag tänker på alla de band jag inte minns namnen på som medverkade på de klassiska samlingskassetterna från Delirium Tremens. Jag älskar det! Ganska otippat skulle jag vilja säga att det finns en del som påminner om Broder Daniel också. Framför allt i flera av deras intron, det är väl det där moll-melankoliska plinkandet. Hur som helst blandar de punk och hardcore med sköna tunga melodier och en finfin sånginsats av Ninka. Hon gör helheten så vacker. Śmierć är utan tvekan ett av de mest intressanta banden just nu samt väldigt uppfriskande. Hela skivan är guld och "Woda", "Noc" och "Wojna" är diamanterna. Det här är 25 klockrena minuter.
Prygel - Prygel (Digitalt/promo CD) www.facebook.com/prygelofficial/ A Message To You Records Trots att småländska Prygel har existerat sedan 2014 var det inte förrän strax efter sommaren 2018 som de kom till mitt medvetande då de dansade in på diverse sociala medier. Nu finns iallafall deras album Prygel ute bland annat på Spotify. Det går att skönja rätt tydligt att de förmodligen lyssnat en hel del på Asta Kask, Strebers och Radioaktiva Räker. För det är i den kategorin av svensk punk som vi puttar in Prygel. Det finns helt klart potential men just nu är det fortfarande lite demonivå, som Luskerman, Barbaras Grannar och de band som medverkade på olika samlingskassetter på 90-talet. Melodierna och arrangemangen finns där men däremot blir jag smått stressad av sången. Av de 9 låtarna tycker jag bäst om Dygdens död och Till grannen. Det ska bli intressant att följa Prygel för jag tror att de kan utvecklas till något bra faktiskt. Ge dom en chans på Spotify.
Tidigare gick EPA under namnet Klartgrabbenskahaenepamedsilvertejp&Uffe och även om det var ett snajdigt namn tror jag att EPA kommer att fungera bättre i många sammanhang. Tidigare har jag bara hört deras bidrag på Turist i tillvaron vol.7 och den låten gillade jag skarpt. Det som gör EPA så förbannat bra är dels Ammys sång, det är inte många sångare/sångerskor som slår det där underbart desperata hon har. Sen har EPA riktigt bra samhällskritiska texter i samma klass som Asta Kask även om sättet de skriver på skiljer sig. EPA är melodiösa och öser på riktigt bra och det finns en hel del rock n roll-riff som gör att jag vill kalla musiken för riktigt snabb punkrock istället för trallpunk. Typ som när DLK öser på som bäst. När 2018 ska summeras kommer den här skivan ta en hög placering över årets bästa skivor. Den är liksom bra rakt igenom. Men måste jag välja några favoritlåtar blir det "Tio i ett rum" som har en skön orgel och "Jag håller ditt hår när du kräks" med ett bra gäng på gästsång. Låtarna når sällan 2 minuter men känns helt kompletta ändå.
Skrammel - Under jord (LP) www.facebook.com/bandetskrammel/ Second Class Kids Den här skivan växer något varje gång jag lyssnar men jag är tveksam till att den kommer att växa mer än till godkänd plus. Trots att Skrammel är solida finns det inte mycket som sticker ut och då är det lätt att bara bli ett band i mängden. Skrammel ligger i samma fack som Varnagel, Greta Kassler och Radioaktiva Räker och är varken sämre eller bättre. Men det finns ett par höjdpunkter på skivan. Dra åt helvete sticker faktiskt ut lite där bandet tagit in en gästsångare, desutom sitter stämmorna riktigt bra. Sen tycker jag de arrangerar låtarna bra, det är fart och fläkt rakt igenom men med en del partier som bryter av och gör helheten ganska dynamisk. Jag kan tänka mig att de som växte upp med 00-talets trallpunk kommer att känna sig ganska hemma med Skrammel medan de som tog till sig trallpunken tidigt 90-tal och kanske gått vidare inte skriker högt av lycka. Hur som helst är det som sagt godkänt plus.
Sveriges jävla ryggrad - Antirasistisk punksamling Second Class Kids www.secondclasskids.com Ett av sveriges mest aktiva och även intressanta skivbolag, Second Class Kids, fortsätter att spotta ur sig nya releaser. Den här gången handlar det om en samlingsskiva med 6 ganska bekanta band. Låtarna har ett antirasistiskt tema rakt igenom. Lastkaj 14 inleder A-sidan med tre låtar, samma låtar som är med på deras EP För Sverige. Det är melodiöst ös med Mart Hällgren, Loke Nyberg och Asta-Bonta som är med och gästsjunger. Det är tre starka låtar med fokus på SD och deras svans. Sedan tar småländska Skrammel vid och det handlar om klassisk trallpunk, som en blandning mellan Radioaktiva Räker och Räserbajs. Sen påminner de även en del om NOFX men tyvärr berör inte Skrammel mina känslor särskilt hårt. Berör gör däremot Bendel & CO men jag vet inte hur och varför. De spelar den renaste formen av poppig trallpunk. Ganska mesigt och attitydslöst men ändå drabbar de mig gott. På B-sidan inleder Kardinal Synd som tidigare i år släppte fantastiska Baltic City. Jag är inte förvånad över att deras två låtar är klart bäst på den här skivan. Det är tungt, ösigt och mer melodiös hardcore än trallpunk. Sen gillar jag att det går att skönja norrländskan i sången. Och när vi ändå är inne på ös så bränner M.I.D på ännu värre. Jag hyllade inte direkt deras senaste skiva men låtarna på den här samlingen är ganska uppfriskande. Fest är faktiskt riktigt bra både musikaliskt och textmässigt. Sist ut är Björnarna och de är nog det tydligaste trallpunkbandet på skivan. Deras låt Jimmie Jugend har både humor och allvar i sig och skulle kunna vara något DLK skrivit. Den här samlingen har ganska många toppar och få dalar. Det antirasistiska temat är så klart också värt att lyfta. Den svenska melodiösa punken är helt klart bättre än på länge.
Det här är verkligen hardcore av högsta klass. Finska Cause A Riot tar mig verkligen med storm. Kassetten släpptes först tidigt 2017 men har nu tryckts upp i en mindre upplaga och jag rekommenderar verkligen alla som har ett intresse av hardcore att skaffa den. De fyra låtarna är så fruktansvärt bra. Cause A Riot bjuder på ett skönt ös rakt igenom samtidigt som de underbart vemodiga melodierna sitter som en smäck. Men det är inte massa crustiga och långa partier med slingor, det är inte crust alls faktiskt. Bara riktigt bra harcore där slingor och melodier ligger inbakade i verserna och refrängerna. Kanske som ett melodiösare From Ashes Rise. Fast Cause A Riot är bättre än amerikanarna. Sen har dessutom Simo en röst som slår det mesta. Jag är helt överväldigad och sista låten "Tomorrow" är bland det bästa jag hört på länge. Det här är autentiskt rakt av, inget tramsigt välpolerat strunt.
Lastkaj 14 - För Sverige Second Class Kids www.facebook.com/Lastkaj14/ Lagom till valet tryckte Second Class Kids ut den här EPn med Lastkaj 14. De tre låtarna är ett manifest om att rösta, att rösta mot SD och i grunden kanske en hyllning till mänskliga rättigheter oavsett var man kommer ifrån, sexuell läggning, religion och så vidare. Texterna är väldigt direkta, som till exempel "Ingen röst är en röst åt fienden, din röst kan göra skillnad". Låtarna är så klart i den melodiösa skolan och det är bra drag rakt över. Hela hatet stormar är klassisk trallpunk medan de andra två har lite skejtpunkfeeling över sig. Lastkaj 14 har dessutom dragit in tre gästsångare och det är inte vilka som helst. Mart Hällgren, Loke Nyberg och Bonta Pontén sjunger på varsin låt och växelsång går alltid hem hos mig. Att få med dessa profiler måste ju bara ha varit något de bara drömde om när de bildade bandet. Det är väl också ett bevis på ett de är ett bra band. Jag börjar faktiskt gilla Lastkaj 14 allt mer och mer.
Sub Alert - Obekväma människor 7" http://www.subalert.net/ Fight Back Records Sub Alert ligger i ett gränsland mellan Discharge och klassisk 90-talskäng och då kan det inte bli dåligt, inte i min bok i alla fall. Dom gör det utan krusiduller. Tre ackord, enkla solon och bara rakt på. Det är så befriande. Även om det ibland kan vara intressant med slingor, taktbyten och så vidare är det alltid den här sortens hardcore jag faller tillbaka till. Sub Alert har dessutom så peppande intron som får adrenalinet att pumpa och när låten drar igång på riktigt är det svårt att sitta still. Att de blandar svenska och engelska texter gör det inte sämre. De har tryckt in 8 låtar med en total speltid på typ 10 minuter vilket också sägen en del vad det handlar om. Bäst då? Jag gillar den Dischargedoftande "Social Pornopgraphy" den skitiga och råa "Fishing for votes" och "Kulturhuset" med en text som känns så äkta. Sämst då? Näe fan ingenting. Nyårslöfte då? Lyssna mycket mer på Sub Alert.
Giftigt Avfall - Punkoffensiv 7" www.facebook.com/giftigtavfall Anti Ljudkvalite Wreckords Kungen och drottningarna av kaospunk är tillbaka och åh vad jag tycker om när de släpper nytt. Det blev två skivor på samma gång även den här gången. Dels denna Punkoffensiv samt Knugen Sfitta som är limiterad till 16 ex och jag är riktigt glad att jag fick tag på den. Hur som haver, Punkoffensiv innehåller 10 snabba och smiskande låtar. Jag tycker att det här är deras hittils bästa då de har fått ordning på det värsta kaoset vilket gör att de drar en hel del åt MOB 47 nu. Och det är ju mitt absoluta favorithardcoreband. Men konceptet Giftigt Avfall kör med ligger ändå där som en ryggrad av titan och det är det som får dom att kännas så intressanta hela tiden. Kaos, hcpunk, Kängvalls otroligt råa sång och titlar som Motorsågsmord, Brun Politik och Valutasvin. Det finns en charm som både är naiv och gravallvarlig. Jag gillar den crustiga tonen i Mörkertalet men annars är det de mesta rensiga låtarna som är bäst som Punkoffensiv och Käften. Giftigt Avfall borde vara ett obligatoriskt inslag i skivsamlingen hos alla som gillar gammal svensk hardcore.
Pastoratet - THLM www.facebook.com/pastoratetofficiell/ Öka takten sista kvarten Tidaholm! Ja det är just därifrån Pastoratet kommer. Tidigare i år släppte de sina nya skiva THLM som innehåller 4 spår. Jag tyckte att deras debut "Sexpack" från 2012 var ganska bra men är inte lika förtjust i THLM. Visst är det välspelat, tight och svängigt men i mina öron låter det som om Foo Fighters skulle spela skatepunk. Jag vet inte om det är produktionen, låtarna, sången eller helheten som inte faller mig i smaken. I "Radhusrebell" är det lättare att sätta fingret på vad det är, det är refrängen, jag kan verkligen inte med den. Jag gör nog bäst i att inte skriva mer nu. Men gillar man lite alternative rock som möter melodiöst ös så ge det en chans för bövelen, den finns på Spotify.
SKA 'N' SKA - Boom (7") www.facebook.com/SkaNSkaBand A message to you records Bandet som är nästan omöjligt att söka efter utan att hamna på ett stort byggföretag är tillbaka. SKA ’N’ SKA bildades i Stockholm 2004 och 6 år senare kom albumet ”Gunshot Fanfare”. Ett album som bjöd på en del höjdpunkter. För drygt 40 år sen sjöng Bob Marley låten Punky reggae party, och det är en ganska bra beskrivning på hur SKA ’N’ SKA låter. De har ett skönt punkdriv i sina låtar utan att det för den delen blir skapunk. Men det finns likheter med Voodoo Glow Skulls, framför allt när det gäller blåssektionen. Det märks att båda banden hämtar inspiration från den latinamerikanska musiken. Att 10-mannabandet även hämtar inspiration från Balkan är inget de hymlar med. Och det gör de rätt i eftersom det är ett gung som inte finns på många andra platser i världen. SKA ’N’ SKA får till just det gunget och skulle kunna få vilket dansgolv som helst att svänga. Den här singeln bjuder på ett fullskaligt party som sig bör då det handlar om upptempo ska. Jag är imponerad över hur välarrangerade låtarna är och framför allt imponerar blåssektionen på mig. Med facit i hand var det tur att de började spela ska istället för punk som det var tänkt från början. Om jag ska sabba partyt en aning är det bara en sak som inte faller mig i smaken. Det är sången som blir aningen för mycket ragga för mig. Men det spelar ingen roll, jag tycker SKA ’N’ SKA är bättre än någonsin. Titelspåret ”Boom” är något bättre än B-sidans ”Stand alone”.
Kongressen - Supa för att glömma, knarka för att fly www.facebook.com/kongressenpunk/ No Bullshit Live and Records Jag tror inte jag har hört Kongressen tidigare och det kanske inte är så konstigt eftersom det här är deras debutskiva. De har stora likheter med Bombfors även om de inte kommer upp i riktigt samma klass, dessutom är båda banden från Karlskoga. Och det finns en koppling mellan banden då Kongressens basist tidigare lirade i Bombfors. Det finns nog dom som skulle benämna Kongressen som trallpunk men jag tycker inte att det är så även om det finns vissa tendenser. Men bara för att ett band sjunger på svenska och är hyfsat melodiösa behöver man inte slänga in de i det facket per automatik. Kongressen är argare och sången är hårdare. Nåväl, vi kan väl säga hardcore-trallpunk för att verkligen fördjupa sig i genres. I grunden är det ganska rak punkrock som inte bjuder på några större överraskningar och det som kan bli något tråkigt är att sången följer gitarrerna väldigt mycket. Utöver Bombfors tror jag även att Kongressen gillar Asta Kask och möjligtvis M.I.D, fast med något seriösare texter än de sistnämnda.
Helt klart har Kongressen något att bygga vidare på och även om skivan inte är en fullpoängare så gör dom det bra för att bara ha spelat i ett år. Jag gillar växelsången i "Samhällsproblem" och refrängen i "Media". Totalt är det 10 låtar på skivan och det kommer bli intressant att höra hur de utvecklas framöver.
Astmatisk Gapskratt - Heller fargerik enn kald 12" www.facebook.com/AstmatiskGapskratt/ Second Class Kids Det är kul att få en inblick i den Norska punkscenen men jag får inget grepp om Astmatisk Gapskratt. Läs dock inte in i det att jag skulle tycka att dom är dåliga, för det gör jag inte. Grejen är att dom vågar blanda punkstilar och när A-sidan är spelad har jag fått en dos av punkrock, skatepunk, streetpunk, hardcore och trallpunk. Jag gillar det verkligen, det är som att slänga på en samlingsskiva. Allsångskörerna i Schtöggen är toppklass, likaså Misfitskörerna i Tits Machine (Tidsmaskin). B-sidan fortsätter i samma klass. De här dricka öl och vråla-körerna fungerar så bra eftersom de inte handlar om att just dricka öl och vråla. Men musikaliskt finns det ganska mycket likheter med Gatans Lag. Det är egentligen bara inledningslåten "Berömte siste ord" och "1 rom, 1 PC, 1 seng" som jag gärna hoppar över. Dom är för snälla på något sätt, och då gör sig den här norska dialekten verkligen påmind. Men som helhet är det bra, ösigt och melodiöst utan att bli för glatt. Skivans 13 låtar bjuder på en del riktiga höjdare och då kan jag stå ut med att två låtar inte håller måttet.
Underhund / Björnarna split 12" Underhund Facebook I Björnarna Facebook Second Class Kids Records Ja men nu behöver man inte söka sig till USA för att få sin dos av gubbkepspunk. Underhund öser på med sin melodiösa punk ala Street Dogs, The Ducky Boys med flera. Underhund skulle absolut kunna vara ett av de större banden från Boston. Jag tycker att låtarna är ganska småtrevliga även om de inte är så originella. Men de sjunger på svenska, och till den här svängiga genren är det ju ganska originellt. Jag tycker att de gör rätt i det, det finns redan band som gör det här på amerikanska. Även om jag inte är jätteförtjust i ovan nämnda band tycker jag att Underhund gör en solid insats. "Sånna som dig" och "Staden ingenstans" hör till favoriterna. De bjuder helt enkelt på ett bra välspelat och svängigt ös Uppländska Björnarna, alltså jag gissar att de kan vara en väldigt hemlig guilty pleassure för många. Alla vet ju att trallpunk inte är så häftigt eller något man pratar högt om att man kanske gillar. Men trallpunk är vad Björnarna spelar. Redig sådan, ja som det lät på 90-talet, dock utan folkmusikslingor som tur är. Men tänk Räserbajs, UBBA, Sten och Stalin. Jag tycker faktiskt att det behövs såna här band 2018. Det är både uppfriskande och nostalgiskt. Det tar inte lång tid innan man trallar med i låtarna och jag trallar lite extra i "Fantasifosterland" och "Blodsprängda ögon". Båda banden bränner av 6 låtar var och jag kommer med all säkerhet att plocka fram den här skivan då och då. Framför allt för att lyssna på Björnarnas sida.
Jerrys Farsa - Radhustyrann (CD) http://www.jerrysfarsa.n.nu/ Buzzbox Records Det är alltid kul när intressanta band släpper nytt. Jag tycker att Radhustyrann är en bra uppföljare till Knallpulverpunk som släpptes förra året. Totalt är det bandets fjärde skiva. Det är för lätt att bara trycka in Jerrys Farsa i ett trallpunkfack. Jag skulle snarare säga att de är Sveriges svar på Toy Dolls. Det finns en lekfullhet både i musik, texter och låttitlar vilket är befriande i en värld fylld av allvar på ena kanten och elände på den andra. Jerrys Farsa bjuder på ett bra ös som får mig att tänka lite på låtar som "Linoleum" och "The Moron Brothers" med NOFX. Jerrys Farsa är en trio men de lånar in en hel del gästmusiker och första låten kickar igång mäktigt med trumpet och trombon. Blåssektionen är återkommande och fyller en bra funktion. Jag gillar verkligen experimentlustan där de kan slänga in ett mollackord där det förväntas dur. Det är ganska små medel som gör det effektfullt och originellt. Totalt är det 13 spår på skivan med 30 minuters speltid. Och det är en bra skiva rakt över men allra bäst gillar jag "Aldrig en Audi" för att det är så mycket Jerrys Farsa, "Burkmat och Ernst" för rock n roll riffen och "Silvertejp och Daim" för Johannas sånginsats. Jag gillar egentligen allt med Jerrys Farsa förutom Sikens primalskrik som kommer då och då men det är skitsamma eftersom han utöver det sjunger bra.
Supertonic Sound Club - Please don't ask / I need you www.facebook.com/supertonicsoundclub A message to you records Återigen har skivbolaget AMTY Records släppt en singel med niomannabandet Supertonic Sound Club från Dublin. Och precis som allt där AMTY har ett finger med handlar det om hög kvalitet. Då jag inte hört Supertonic Sound Club tidigare blev det här en intressant överraskning. De kickar igång starkt med "Please don't ask". En upptempolåt med rötterna i 60-talets pop och soulmusik. Det finns dessutom ett lager med funk som mycket tack vare basgångarna ger låten ett skönt gung. Det är svårt att inte tänka Motown, att inte tänka Mary Wells eller The Supremes. Supertonic Sound Club har dock ett mer modernt sound som jag gillar. På B-sidan hittar vi "I need you". Det är en lugn soulballad i stil med The Marvelettes hit "Forever". Låten kan tyckas avskalad men blåssektionen och orgeln väldigt mycket nytta. 1963 hade förmodligen "I need you" legat på diverse topplistor runt om i världen. Jag måste hylla den svenska sångerskan Kristina Glasnovic vars fylliga och mjuka röst passar perfekt till musiken. Att Supertonic Sound Club även har gjort några skalåtar tidigare gör att jag vill dra paralleller till den underbara spanska gruppen The Pepper Pots. Båda banden blandar ska och 60-tals pop/soul på ett fantastiskt sätt. Baktakten är dock utelämnad på den här skivan. Här har vi iallafall en upptempolåt och en ballad vilket gör helheten suverän. Båda låtarna gör ett starkt intryck och skivan går på repeat. Man vill liksom bara ha mer. Snacka om att kunna arrangera låtar på bästa sätt.
Kardinal Synd - Baltic City (10") www.facebook.com/kardinalsynd/ Second Class Kids Records Alltså det är 50/50 när det gäller trallpunk, antingen bra eller jobbigt dåligt. Kardinal Synd från Umeå lägger sig utan problem på den positiva sidan. De står inte för den där klämkäcka trallpunken utan satsar mer på att ösa på. Och det gör de bra, i samma anda som Cosa Nostra, Slutstation Tjernobyl och många av de bättre banden som fanns på 90-talet och fan om det inte finns lite DLK när de öser på som bäst också. Hur som helst sätter sig låtarna väldigt fort och det är ett gott betyg. Jag vill nog placera Baltic City på min topp-10 lista när det handlar om svenska melodiösa punkskivor. Det finns helt enkelt inte en enda dålig låt. Kardinal Synd bevisar att det går att låta seriösa i en genre där så många band har tramsat. Texterna handlar om allt från Umeå, nazister och män men textmässigt gillar jag verkligen "Har inte tid" för att den är mest personlig. Det är den och "Baltic City" som kommer snurra mest här hemma och det kommer ske ofta. Skivan har en speltid på 15 finfina minuter.
Menudå - Tänk lite själv (CD) www.facebook.com/menuda.hbg Second Class Kids Det är inte ofta band beskriver sin musik på ett sätt jag helt och hållet kan hålla med om. För Menudå är verkligen skatepunk på svenska. Så vad är egentligen skillnaden mot trallpunk kan man fråga sig? För mig som är musikteoretisk värdelös är det känslan, takt och riff. Melodierna är däremot många gånger de samma. Att jag älskar tidig 90-tals skatepunk och att Menudå från Helsingborg sjunger på skånska är två aspekter som borde få mig att gilla den här skivan. Men det bär inte hela vägen, de når inte den kvalitet som t.ex Sardo Numspa i sanna genre gör. För mig är det för mycket Skumdum, ett band jag aldrig klarat av. Det finns helt enkelt ingen attityd varken i musiken eller i sången. Jag tycker trots allt att första låten "Vafan?!" har någonting, mycket på grund av växelsången i verserna. Skivan spelas igenom på 7 ganska trötta minuter.
Constant Fear - Media loves a revolution / Frenetix - Extinction split-CD Constant Fear - Facebook Frenetix - Facebook Shatterpunx Records Constant Fear bildades redan 1981 och släppte bara några demos på den tiden. Den nuvarande sättningen har spelat tillsammans sedan 2003 och släppt två album före den här splitten. Constant Fear spelar ganska traditionell anarkopunk i stil med Icons of filth och Oi Polloi där det finns tydliga spår av hardcorepunk. Jag föredrar den här hårdare anarkopunken framför de klassiska banden typ Crass och The Mob. Bra band förvisso men de slaktades av vidriga 80-talsproduktioner. Constant Fear är tunga, arga och riktigt bra. I vanlig ordning är det staten, polisen och krigshetsare som får smaka på bandets vrede. "Millions will die from billions in arms deals" och "Media loves a revolution" håller riktigt hög klass. Jag har dålig koll på Frenetix men precis som Constant Fear verkar de vara från Glasgow. De spelar också anarkopunk men har mer inslag av crust och även en del metal och thrash. Deras fyra låtar är i mina öron något ojämna men samtidigt är "War machine" hela skivans bästa låt och skulle lätt kunna ha varit med på Discharges - Hear Nothing, See Nothing, Say Nothing. Jag tror även att den som gillar Aus Rotten skulle gilla Frenetix. Det här är två band som kompletterar varandra på ett bra sätt och även om det inte finns något som direkt sticker ut har båda banden ett par riktigt fina höjdpunkter. Skivans speltid ligger på drygt 30 minuter. Constant Fear - Millions will die
Käftsmäll - 1:an (CD) www.facebook.com/barflugan/ AMTY Records A Message To You fortsätter att släppa trevlig punk, den här gången är det Käftsmäll från Stockholm som bolaget prånglat ut till folket. Bandet själva menar att de spelar 77-punk men jag tycker inte det. Visst kan det vara så att enkelheten och riffen drar åt det hållet men Käftsmäll är både hårdare och tyngre än den klassiska 77-punken. Jag tänker faktiskt mer på svenska Gråsuggorna när jag hör Käftsmäll. Just enkelheten är något som jag gillar, det är pogovänligt helt enkelt. Sista låten Psykbryt är en cover på Sham 69 Borstal breakout med svensk text och den gör dom riktigt bra. Jag gillar omskrivna låtar. Som vanligt när det handlar om svensk punkrock och den inte är för trallig så tänker min hjärna direkt på skivbolaget Beat Butchers och hur flera av de banden låter. Samtidigt känns Käftsmäll både modernare, roligare och argare. Skivan spelas igenom på 11 minuter och Chefens hund kandiderar helt klart till skivans bästa låt. Allt är förpackat väldigt snyggt och Käftsmäll kan absolut bli ett band att räkna med framöver.
Hällregn - Varför dröjde du så länge (LP) www.facebook.com/haellregn Erik Axl Sund Man blir inte riktigt av med Sara Hedberg (Burning Kitchen och Sju Svåra År) och det vill man ju inte heller. Hällregn är ett mycket popigare band än hennes andra gäng. Hur som helst passar den där melankolin i hennes röst lika bra här. Jag tycker det finns något som påminner om Raymond och Maria, däremot är Hällregn både bättre och tuffare, det är alltså ingen akustisk pop vi snackar om här. Låt mig få kalla det punkig pang-på-pop utan att behöva gå in på vad jag menar. Jag gillar verkligen "Trettionde November" som tar mig tillbaka till de där kaosartade kvällarna i Stockholm i början av 90-talet men som är lika aktuell idag på ett mycket farligare sätt. Sen tycker jag även texten till "Husen i staden" är genialisk "Vi kan namnen på dom som har ritat alla husen i vår stad. Men vi vet inte vilka det är som har byggt dom" Kort och enkelt men ack så bra. Jag nämnde Raymond och Maria men Hällregn drar egentligen snarare mer åt postpunkhållet i stil med Siouxsie And The Banshees och Killing Joke. Skivan innehåller 8 låtar som bara blir mer och mer intressanta vid varje lyssning.
Världen Brinner - Slöseri av tid LP www.facebook.com/varldenbrinner/ Luftslott Records Det har verkligen gått snabbt framåt för Västeråsbandet Världen Brinner. De spelade på Asta Kasks stora 40-årskalas i mars och har efter det gjort ett par till gemensamma spelningar med Törebodagiganterna. Jag tyckte att bandets debut-EP 10:15 var bra men det här albumet är fantastiskt bra. Deras rockiga punk innehåller rikligt med positiva portioner, något som kan behövas dels i det här samhället men även musikaliskt då det svept in en våg av band som fokuserar på ångest. De låtar jag vill trycka lite extra på är "Missunsam" som har en riktigt skön gitarrslinga. Sen gillar jag "På gatan" som sticker ut en del och är lugnare, men jag gillar texten, den får mig att tänka på den stora antinazistdemonstrationen i Kärrtorp för några år sedan. Allra bäst är "Känslor jag spar" som har en underbar refräng och Malin har något Thåströmskt i rösten, fast bättre. Jag gillar verkligen hennes sång, perfekt desperat och härligt kaxig. Musiken får mig att tänka just på Ebbas senare period men idag spelar jag hellre Världen Brinner än gammal skåpmat. Det är melodiöst, ösigt och välarrangerat. 11 låtar svensk punk i världsklass.
Generation Decline - Nothing left for us CD www.facebook.com/generationdecline https://generationdecline.bandcamp.com/ I maj 2018 drar amerikanska Generation Decline ut på europaturné och några datum är bokade i Sverige. De har en riktigt schyst blandning av crust, thrash och vissa spår av klassisk anarkopunk. Det är inte ofta jag går igång på snygga riff men Generation Decline låter inte som någon kopia av något och i "You're not alone" trycker de till och med in lite baktakt. Jag tycker att blandningen blir otroligt dynamisk och bra, framför allt när baktakten tonar ut och nästa råcrustiga låt "Black snake" tar vid. Av någon anledning så tänker jag lite på fantastiska Detestation när dom är som råast men även lite Driller Killer och kanske Nausea. Kvaliteten på musiken är riktigt hög och jag både tror och hoppas att det kommer vara namnet på allas läppar framöver. Sen får man inte glömma Angels sång, hon har en otroligt brutal stämma, och i sista låten "Boiling point" går hon från att sjunga rätt normalt till att maxa brutalitet som sedan mynnar ut i växelsång, en växelsång som hörs då och då och det gillar vi ju alla. Det här är 25 minuters perfektion uppdelat på 7 låtar.
Volver - Burning Bridges
